Det finns inte längre någon fiende. Det som var den alternativa scenens allra värsta antiteser bara för några år sedan är numera självklara integrerade delar av det som kallas indie.
Alltså kan Elias and the Wizzkids på sitt andra album bekymmerslöst slänga sig sig med plastiga 80-talsarr, Paul McCartney-pop, kritvit afropop och rent av disco intill mer traditionella indieuttryck utan att riskera vare sig spott eller spe. Alltihop hanteras dessutom stilsäkert, med assistans av producerande Andreas Söderlund från Niccokick. Men viktigare än är att Elias and the Wizzkids helt bottnar i ett drivet låtskrivande, och den eftersmak som dröjer sig kvar handlar mycket mer om melodier än om genrehoppande utanpåverk.
Skivbolag:
Artist: