Det enda skivbolag som varit i närheten av Ingrids engagemang och nytänkande under 2012 har varit lilla Kning Disk, som envisas med små men allt annat än oansenliga releaser där musiken och estetiken alltid är oantastliga. Blue For Two, Ebbot solo, Finn Loxbo, Kristoffer & The Harbour Heads och Erik Enocksson är bara några av årets många godbitar, och så en rejäl succé med Anna Von Hausswolff ovanpå det. Men året är inte riktigt slut, så ytterligare ett par släpp hinner man med. Och ett av dem är inget mindre än sensationellt.
El Rojo Adios är det ödsliga och mycket känsliga resultatet av Titiyos samarbete med Andreas Söderström, med Johan Berthling tätt intill, och deras varma och oändligt sköna tolkning av Dylans It’s All Over Now, Baby Blue är bara början. Det ekar south-of-the-border-öken både om stillsammare melodier och om mer utåtriktade latinska rytmer som i In Transfer. Men med avancerade och mycket suggestiva röstpålägg, som i Roland Orlando, finns här också en uppenbar experimentell ambition. Den som till exempel kan föreställa sig hur det skulle låta om Titiyo och Laurie Anderson spelade in en lång suggestiv Twin Peaks-ballad i en kyrka på prärien kommer nära de sakrala stämningarna i Waiting to Be Found.
På sätt och vis kan El Rojo Adios betraktas som en fortsättning på Titiyos senaste soloalbum Hidden från 2008. Där liksom här spelade Andreas Söderström en viktig roll, och där liksom här finns en rastlös experimentlust. På samma sätt är stämningarna på båda skivorna dunkelt vackra, och Titiyo verkar helt ha prioriterat bort alla mainstreamambitioner. Men där Hidden präglades av elektroniska ljud är El Rojo Adios organisk, och det elektroniska som ändå finns låter konsekvent akustiskt. Det är sådant som gör den ännu bättre än Hidden.
El Rojo Adios landar visserligen på tok för sent för att synas på särskilt många årsbästalistor, men det är en ren teknikalitet. För högt på den sortens listor hör El Rojo Adios hemma.
