El Rojo Adios - El Rojo Adios

Patrik Forshage 00:08 5 Dec 2012

 

Det enda skivbolag som varit i närheten av Ingrids engagemang och nytänkande under 2012 har varit lilla Kning Disk, som envisas med små men allt annat än oansenliga releaser där musiken och estetiken alltid är oantastliga. Blue For Two, Ebbot solo, Finn Loxbo, Kristoffer & The Harbour Heads och Erik Enocksson är bara några av årets många godbitar, och så en rejäl succé med Anna Von Hausswolff ovanpå det. Men året är inte riktigt slut, så ytterligare ett par släpp hinner man med. Och ett av dem är inget mindre än sensationellt.

El Rojo Adios är det ödsliga och mycket känsliga resultatet av Titiyos samarbete med Andreas Söderström, med Johan Berthling tätt intill, och deras varma och oändligt sköna tolkning av Dylans It’s All Over Now, Baby Blue är bara början. Det ekar south-of-the-border-öken både om stillsammare melodier och om mer utåtriktade latinska rytmer som i In Transfer. Men med avancerade och mycket suggestiva röstpålägg, som i Roland Orlando, finns här också en uppenbar experimentell ambition.  Den som till exempel kan föreställa sig hur det skulle låta om Titiyo och Laurie Anderson spelade in en lång suggestiv Twin Peaks-ballad i en kyrka på prärien kommer nära de sakrala stämningarna i Waiting to Be Found

På sätt och vis kan El Rojo Adios betraktas som en fortsättning på Titiyos senaste soloalbum Hidden från 2008. Där liksom här spelade Andreas Söderström en viktig roll, och där liksom här finns en rastlös experimentlust. På samma sätt är stämningarna på båda skivorna dunkelt vackra, och Titiyo verkar helt ha prioriterat bort alla mainstreamambitioner. Men där Hidden präglades av elektroniska ljud är El Rojo Adios organisk, och det elektroniska som ändå finns låter konsekvent akustiskt. Det är sådant som gör den ännu bättre än Hidden

El Rojo Adios landar visserligen på tok för sent för att synas på särskilt många årsbästalistor, men det är en ren teknikalitet. För högt på den sortens listor hör El Rojo Adios hemma.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Alanis Morissette - Such Pretty Forks in the Road

Such Pretty Forks In The Road är en grundlig genomgång av Alanis Morissette sinnestillstånd, där hon pratar om obekväma ämnen som psykisk ohälsa, missbruk och sexuellt våld. Men i samband med hennes mjuka framtoning är inte musiken avskräckande utan grundar sig ur ett tryggt perspektiv. Morissette är som en tröstande jourtjej som vet precis vad hon ska säga för att trösta och stärka. Det är berörande och mysigt i allt sitt mörker. 

The Psychedelic Furs — Made of Rain

Ända sedan de första gången hörde Scary Monsters (and Super Creeps) 1980 har The Psychedelic Furs konsekvent bockat av alla de rätta rutorna, och även om det gått tre decennier sedan sist tänker de inte avvika från det på sitt första album sedan återföreningen år 2000. Här finns alltså fullt av