Grejen med Edith Backlund är inte att hon greppar över så mycket på Kill the Clowns. Grejen är att hennes aningen sotade popbidrag borde få radioprogrammerare att gå i spinn. Att hennes suggestiva akustiska r'n'b spöar de flesta konkurrenter. Likaså gör hennes smarta gitarrindie, hennes suggestiva Kate Bush-muller och hennes väldigt-nära-Soft-Cell-synthpop. För att inte tala om den dramatiska James-Bond-möter-The-Ark-på-Röda-Torget-pop (med röstgymnastik värdig Russell Mael) i Until We Meet Again, eller hur Adele känner flåset i nacken när hon tar sig an en storslagen orkestrerad retrosoulballad i Over Now. Med Kill the Clowns testar Edith Backlund fiskefänget, och om det inte nappar på alla krokar är det faktiskt skandal. För det är Edith Backlunds tur nu.
