År 2000 släpptes minialbumet Maplewood med den unge och talangfulle Ed Harcourt. Med sin känsliga röst kollrade han bort oss fullständigt i drömskt romantiskt pophantverk med släpigt beat. Sedan dess har han fortsatt att cementera sin position som en av mollpopens mästare, men topparna har varit få och dalarna aldrig så djupa som på förra årets Back into the Woods. Men när han nu återvänder till minialbumformatet börjar det kanske bli dags att tala om en pånyttfödelse? I sex koncentrerade sånger som går från stilla drömmar via djupaste orkestralt vemod till den Beck-muterade Abba-popen i We All Went Down with the Ship slappnar han av från sitt allt tristare hantverksutövande och visar upp alla de singersongwriterkvaliteter som en gång fick oss så exalterade. Orsaken kan mycket väl gömma sig i en textrad i skivans mest sorgsna sång, The Saddest Orchestra (It Only Plays for You), där Ed Harcourt pekar på den sanna skönhetens nödvändiga mouché i omkvädet "Ever so sadly, ever so slightly out of tune”.
