"Americans come to London wearing their clean white shoes. Men wear baseball caps and the women they look confused." Så börjar [I]When Americans Come to London[/I] - den första låt jag hörde medan jag förälskade mig i den då 22 år unge engelsmannen Ed Harcourt. Nästa vers fortsätter på samma sarkastiska spår: "When Americans come to London, they don't understand our jokes. They are always loud and pleasant..."
Ett år senare kommer en engelsman till Stockholm. I halvt uppknäppt röd skjorta, ett par illasittande blå jeans, avklippta strax ovanför ett par nästan matchande röda skor. Han sitter bakom ett piano på Kägelbanan tillsammans med sin gode vän och vapendragare, en mycket sömnig trumpetare.
Han spelar den betagande [I]Those Crimson Tears[/I], den mästerliga [I]Hanging With the Wrong Crowd[/I] och den redan klassiska [I]Apple of My Eye[/I] inför en publik så tyst att hälften av oss sannolikt håller andan.
Mellan sångerna småskämtar han lite för säkerhets skull. Jodå, vi fattar.
Den honungslena rösten blir skrovlig. Han växlar från högt till lågt, från mörkt till ljust, från intensivt till skört - allt medan publikens överförtjusta hårstrån sträcker sig längre och längre upp på tå. Han är Tom Waits, han är Randy Newman, han är Ed Harcourt, han är en massa andra saker som jag inte ska gå in på här.
På [I]Here Be Monsters[/I] är singeln [I]Apple of My Eye[/I] nyinspelad i en sämre, slickare stråkversion. Och [I]When Americans Come to London[/I] är inte med alls. Bortsett från det är den här skivan nog så genialisk som ingen 23-årings debut-LP ska kunna vara.
Förresten, sången om amerikanerna har ett bra slut: "But I am glad, that you came here, from over there. Yes, I am glad, that you came here, from over there."
I Eds fall kan vi inte annat än instämma - vi applåderar oss till tre extranummer.Skivbolag:
Artist:
