Det tog Christopher Smith fem år att släppa sitt andra album under artistnamnet Dralms. Sedan debuten har det råa, oputsade, dramatiska och utlevande emotionella fått lämna plats åt en mildare och mer försynt ljudbild, även om också dessa låtar bottnar i ett ganska tungt, dronigt och släpigt sound. Det är en välbehövlig och elegant kontrast till Smiths ofta skira och nästan oskyldigt lätta röst, som sjunger om kärlek och dess vedermödor. Däremot blir jag inte riktigt lika hänförd den här gången; det är som om något gått förlorat i den mer sammanhållna paketeringen. Här finns gott om fina och vemodiga ballader, som filmiska Marble Drape och bedjande Gracious Host, som dock hade kommit än mer till sin rätt på ett mer varierat album. Det är fortfarande oerhört vackert, men jag saknar den explicita känslostormen, den som inte tänker efter eller tar hänsyn.
Dralms – Love Writes Itself
Skivbolag:
Artist:
