Att göra slut med en vän är minst lika hjärtskärande som att göra slut med en partner. Kärleken kan vara densamma, och smärtan likaså. För ett par år sedan släppte Dolce taget om varandra efter en tid av friktion. Istället ersattes bråken med en tomhet som var överväldigande men nödvändig. Efter en tid ifrån varandra hittade Anna Levander (sång och gitarr) och Leopold Nilsson (klaviatur, gitarr och synth) tillbaka till vänskapen och kreativiteten. Temat för deras andra album Ur Aska är att våga låta en dröm dö för att ge plats åt andra. Att avsluta ett förhållande trots att man är rädd för att vara ensam. Att våga döda en tidigare version av sig själv för att kunna resa sig ur askan.
I sitt pressmeddelande skriver Levander och Nilsson att skivan var deras gemensamma avslut som istället/också blev en början. Det är intressant hur de i (nästan) realtid reder ut sin relation, analyserar och lappar ihop. Det är sällan personen som man gjort upp med återvänder, och är villig att prata om händelseförloppet på ett så öppet vis. Dolce är modiga och Ur Aska är en rysning som håller i sig genom alla nio låtar. Det är lika tidlöst som personligt, det är industri och betongdjungel samtidigt som det är norrländsk urskog. Det är sällan popmusik är så känslosam för en lyssnare.
