[I]Jag ska aldrig bli som Mikael Wiehe[/I] var ett ratat arbetsnamn på
[I]Reportage[/I], men det är precis vad Doktor Kosmos har blivit, både i sin musik och sina texter. Själva nämner de influenser som Nick Drake och Jon Spencer, men de är svåra att urskilja hos Doktor Kosmos som istället fortsätter vackla mellan att vara plastvarianter av Hoola Bandoola Band och Olle Ljungström.
Pappaledighet med vällingvärmande uppges som orsaker till att det var svårt att skriva texter, och många spår är ordentligt tillkämpade på det området.
På föredrag om marxism i Tensta, gymnasiala punchklubbar och
Emmabodafestivaler trängs pliktskyldigt Poeten Bob, en autonom och en
återfallsnarkoman med Jimi Tenor och reklambyråhoror för att diskutera
pushup-behåer, fördelningspolitik och Pughs [I]Ja dä ä dä[/I].
När Doktor Kosmos är bra är de både underhållande och njutbara. Halvårsgamla Johnny Marr-flörtande singeln [I]Jag låg med henne i Tjeckoslovakien[/I] med uppräkningar av så många vänsterikoner det är möjligt att hinna nämna på två och en halv minut -- Majakovski, Che, Ken Loach, Subcomendante Marco -- är fortfarande absolut underbar. Lika bra är den förortsromantiska flanörskildringen [I]Bredäng Centrum[/I], som räddar [I]Reportage[/I] från att vara en katastrof.
Men när Doktor Kosmos är dåliga -- och det är de alldeles för ofta -- är de överjävligt usla. [I]Kapitalist! Nu ska du dö[/I] vill vara Nationalteaterns [I]Ingelas sång...[/I] eller åtminstone Pink Champagne, men blir en parodi på Mörbyligans [I]Ensamma Sussi[/I], som för upplysningsvis är en av världshistoriens absolut sämsta låtar. Här finns fler aspiranter till den titeln.
Skivbolag:
Artist:
