En katt har nio liv, säger de.
Doja Cat tappade närmare en halv miljon av sina följare på Instagram tidigare i år. Det hela blossade upp när artisten offentliggjorde sin relation med J Cyrus, komiker känd från sociala medier, som blivit anklagad för att ha twittrat rasistiska budskap och därefter betett sig illa mot sina följare. När Doja Cats “kittenz” – hennes fans det vill säga – reagerade på nyheten fick de “I NEVER WILL GIVE A FUCK WHAT YOU THINK ABOUT ME… GOODBYE AND GOOD RIDDANCE MISERABLE HOES” till svar. Man kan säga att nya Scarlet är en fortsättning på hatbrevet.
Skivan inleds med “Yeah, bitch, I said what I said" över en sampling av Walk on by. Sedan början av månaden då singeln Paint the town red släpptes har den hunnit toppa listorna, och finns i flera versioner i Doja Cats diskografi. Låten rymmer det mesta som plattan har att erbjuda: en spännande produktion, kaxiga texter rappade med magstöd, fula ord och återanvändande.
Nästan en timme långt är albumet. På dessa 17 låtar får lyssnaren höra loopade hookar medan Doja Cat maler på med comebacks. Som ett mantra repeterar hon “Looks like we don’t / That’s ’cause we don’t / Motherfucker, that’s ’cause we don’t / Little bitch, that’s ’cause we don’t” (97). Motsägelsefullt nog syftar hon alltså till att inte bry sig.
Det är något pinsamt med att använda den envägskommunikation musik ändå är som “svar på tal”. Visste skulle man kunna argumentera för att raderna “The whole damn world stay saying ‘Fuck the girls’” i Fuck the girls (FTG) står för något större än den catfight hon för på sociala medier. Men “You do not exist to me / Miss, I’m not your friend” och, framför allt, “I don’t love you hoes” avslöjar henne.
Scarlet är alltså något av ett karaktärssjälvmord. Tur för Doja Cat är väl att hennes lyssnare verkar förstå grejen med att skilja på verk och person.
