Division of Laura Lee - Violence Is Timeless

Division of Laura Lee gör att Sara Hakimi plötsligt är fjorton år igen.Sedan jag i och med Das Not Compute för fyra år sedan först upptäckte Division of Laura Lee har jag otåligt väntat på en uppföljare. De fem Vänersborgmännen i pojkkostymer lyckas med allt det där som svenska musiker så sällan klarar av när de klockrent kombinerar riviga gitarrer med hårda trumslag i ett högt tempo och ängslig lyrik. Violence is timeless är mognare och mer självsäkert än något de tidigare gjort, och skivan visar prov på en musikalitet som Sverige kommer att få svårt att mäta sig emot i åratal framöver. Central Park, till exempel, känns som en given klassiker och påminner om det otroliga i att bandet inte mött lika stora framgångar i Sverige som utrikes. När första spåret börjar rulla är jag plötsligt fjorton år igen och jag ligger i små bitar av insikter och upplevelser på golvet som sedan samlar sig till mitt nutida jag lagom till sista spåret börjar tona ut. Och det är precis så musik ska vara. En liten bit av någons liv och erfarenheter som sedan omvandlas till en upplevelse hos lyssnaren. De fyra åren av väntan känns såhär i efterhand helt obetydliga.