2012 släppte Dirty Projectors skivan Swing Lo Magellan och titelspåret är ett verk som jag håller mycket kärt. Under en hel vår lyssnade jag på den varje dag och fällde en tår vid olika busshållplatser med Dirty Projectors i lurarna. Men it goes without saying att mycket har hänt sedan 2012, och Dirty Projectors är inte riktigt samma band som då.
EP:n Flight Tower är en kort historia, på bara tio minuter hinner bandet beta av mycket. Det är nya kreatörer med i projektet, och tillskotten Maia Friedman, Felicia Douglass och Kristin Slipp samsas nu om utrymmet med frontmannen Dave Longstreth.
Stilen är också annorlunda - Dirty Projectors har rört sig ifrån folk-indien mot mer skönsjungande och melodisk R&B. Personligen känner jag att det inte är ett vinnande koncept; bandet var som bäst när de gjorde musik tillsammans med Björk 2011.
Och idén med Flight Tower är nog bra, det är spännande med nya bandmedlemmar och infallsvinklar. Men tyvärr brister det i utförandet och paketeringen. EP:n är en spretig och illa hopsatt kompott där det är tydligt att många viljor inte lyckats samsas om en riktning. Det flyger inget vidare.
