Ett dansgolv där DJn blandar Cyndi Lauper, Ludacris och Cybotron på ett alldeles tjosan-halsbrytande sätt, lät inte det härligt för några år sen? Idag funkar blandklubbsmentaliteten fortfarande ungefär lika bra som DJn är, men själva tänkandet har pressat mycket musik ur skivbackarna. Den tokiga valfriheten har blivit lika begränsande som vilken annan DJ-filosofi som helst. Det var kul, många DJs släppte skygglappar mot musik de såg som för kommersiell, svart, vit eller för töntig. Sen kom dansgolvet på att nu hade de rätt att önska Cyndi Lauper varje gång.
För några dagar sen hörde jag ett av de sämsta DJ-set jag upplevt från hörnbordet i en klubb på Lower East Side, spelat av någon som uppenbarligen var influerad av den estetik DJs som Diplo har gjort till en kanon. Det här borde ju inte fälla skugga över Diplo, om det nu inte var för att han själv plötsligt verkar lite trött.
Diplo är en DJ och producent som med sina mixar har dragit brasiliansk baile funk, engelsk grime, dansmusik från Baltimore, bounce från den amerikanska södern och mycket annat in på rockpop-baserade dansgolv. Hans mix för London-klubben Fabric pekar lite försiktigt ut att den här sortens klubbmusik har en grund i gammal electro, men annars följer den ett mönster som precis börjat kännas som ett formulär.
På några ställen blir det så bra att det inte spelar någon roll: Aphex Twins Windowlicker över Cajmeres Percolator är en fin stund, när basgången från Cures Love Song smyger in i Outkasts B.O.B är en annan. Annars är det fantastiska låtar, korrekt mixat, trevligt och på inget sätt som de fester han ordnade förr.Skivbolag:
Artist:
