Precis som namnet antyder är Dina Ögons nya album som ett vattenhål att släcka törsten med. Oas bjuder nämligen på något annars sällsynt så här i februari – sommarkänsla. Ljudbilden går nästan att visualisera: en ljummen kväll, brasa, myggspray och livemusik. Sådan musik som både går att dansa till och snacka över. På scen föreställer jag mig ett stort band, för låter det inte som dubbla gitarrer, och flerstämmigt?
Sanningen är att bakom Dina Ögon finns en kvartett av Anna Ahnlund (sång), Daniel Ögren (gitarr), Love Örsan (bas) och Christopher Cantillo (trummor). Det är produktionens många lager av stämmor och melodier som får låtarna att kännas som om de vore framförda live av en orkester. Instrumenten turas om att ta plats – i År och Docka är det gitarren som bär rytmen, till skillnad från Berget där det är klaviaturen. Inte helt olik Amy Winehouses Back To Black med pianot och den vandrande basslingan.
Men första låten, och därmed hela plattan, öppnas av trummorna. Det är ingen dålig start – Bakom glaset skulle lika gärna kunna vara finalnumret. Den har ett kaxigt sound med synkoper och elgitarr. Också i text. Kanske är det för att jag känner mig träffad som jag korar ”Du tror du ska falla från ett stup, det är bara ett dike i vägen” till plattans bästa rad. Genomgående finns det något besviket över lyriken. Som mest i Oas, där produktionen osar kärleksdänga från 90-talet medan texten är ett enda vemod över att förändras. “Du var min oas” låter det.
Oas är ett potpurri till album. I grunden finns jazz, funk, soul, indie och ibland bossa. Men däremellan har vi dels Pumpan med något country över sig, och som får stå för skivans “dance break”. Och dels Vi smälter, med en förtrollande ljudbild att likna med Trolltider eller valfritt barnprogram från 70-talet.
Så, är Oas mer än bakgrundsmusik att tonsätta sommaren med? Singeln Mormor och Bakom glaset kandiderar båda till att vara något man nynnar vidare på, men ingen av dem överträffar Undantag från debutplattan. Den går till historien som en genial kombo av att både fastna på hjärnan och inte makea någon sense. Och på det skyller jag också min freudianska felhörning; hade jag inte kollat upp det hade jag fortfarande hört “kåta och kära” i stället för “kåda och tjära”. Däremot har Oas en större bredd. Och konkurrerar därför med en annan slags lyssning. Snarare än att plocka ut guldkornen och lämna resten därhän blir Oas albumet som får stå på från början till slut.
