Deportees - The Big Sleep

Patrik Forshage 00:00 8 Oct 2015

Deportees är inte intresserade av tillfälliga och ytliga kontakter. De jagar inte omedelbara förälskelser via insmickrande sånger för radio. Med deras musik bygger man mödosamt upp djupa, långvariga och komplexa relationer. Det tar alltså ett tag att hitta fram till The Big Sleep, och som i de starkaste relationerna bubblar irritationsmoment upp. Varför är skivan bara en dryg halvtimme lång, till exempel, och rymmer egentligen bara sju låtar och någon skiss dessutom? 

Men kärleken är djup och äkta - ”If you love me like I’m gone, I will love you like I’m not”, sjunger Peder Stenberg i skivans allra starkaste spår - och tålamod lönar sig. För även om bandets medlemmar har blivit några av landets mest namnkunniga och eftersökta musiker är det tydligt att det är här de är riktigt hemma. Anders Stenbergs återhållsamma gitarr är utsökt som stämningsskapare, melodibärare och understödjare till sin brors sång, och Peders röst är lika engagerande som alltid. Ibland lockas man att tro att han låter lite tryggare och stabilare nu, men albumtitelns brådmörker och låttitlar som Hard Rain och Terrible Machine signalerar motsatsen. I Born to Be Loved låter han trasigare är någonsin, för att inte tala om djupet i avslutande Terror, som skulle kunnat vara en av Joy Divisions allra dunklaste och starkaste låtar. Lika oroande som det är, lika överväldigande och omtumlande är den musikaliska upplevelsen.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Frida Hyvönen – Dream of Independence

Frida Hyvönen är tillbaka med ett nytt album, Dream of Independence. Fansen har fått vänta länge, senaste släppet kom för över fyra år sedan. Läser i en intervju att hon spenderat denna tid med att gå i psykoanalys för att förstå vad hon ville förmedla med denna skiva. Kanske hör man analysens effekt på albumet, för låtarna känns mer än någonsin, vare sig de handlar om moderskap, åldrande, eller begravningsceremonier. 

Armand Mirpour - Rosor och popcorn

Det brummande ljudet från kylskåpet fick fasas ut i mixern. Så kan det bli när en skiva spelas in på 23 kvadratmeter, varav viss sång direkt genom datorns egna mikrofon. Lofi-soundet tar uttryck i burkiga instrument och ord som ibland är svåra att urskilja. Egentligen kanske det skramliga soundet skulle förstärka skildringen av svärta och trasig verklighet. Men istället lämnar den mig undrande kring om skivan är färdig eller inte.