En av förra årets mest underskattade skivor var Radioheads [I]Kid A[/I]. I juni släpps deras nya album och till dess är ljudstrukturerna på Depeche Modes nya album [I]Exciter[/I] ett fullgott alternativ. Om nu Radiohead på nya albumet fortsätter på samma inslagna väg, vill säga. [I]Kid A[/I] var fin electronica och jag lyssnar nog hellre på Thom Yorkes neuroser än Dave Gahans. I alla fall i år.
För elva år sedan lyssnade jag gärna då Depeche Mode släppte sin bästa skiva, [I]Violator[/I], men idag har Martin Gore nästan bara konstiga saker att säga. "We are the dead of night, we're in the zombie room, we're twillight's parasites, with self-inflicted wounds". Och den här gången hajar jag ingenting. På [I]Breathe[/I] har Marc Almond tagit över mikrofonen, låter det som i alla fall. Airto Moreira gästar på [I]I Feel Loved[/I], men bland hårda synttrummor låter hans percussion bara malpalcerad. Först i avslutande [I]Goodnight Lovers[/I] bränner det till både i ord och ljud och Depeche Mode har skapat sig en egen [I]Caravan of Love[/I].
Mark Bell (LFO) har producerat och lyckats dölja Depeche Modes omisskännliga känsla för melodier ganska bra. Till en början i alla fall. Det tar ett bra tag att upptäcka att det någonstans ändå låter ganska snyggt. Men det är också allt.
Skivbolag:
Artist:
