Det är tråkigt att tröttna på saker. Jag tröttnar alltid lite för snabbt, hinner aldrig riktigt bli färdig med en sak innan det är dags för nästa. Men att tröttna är ett nödvändigt ont, själva förutsättningen för utveckling. Man höjer sina krav. Vill ha något bättre.
Jag tröttnade på big beats för ganska länge sedan. Det var jättekul när Chemical Brothers släppte [I]Leave Home[/I] och varenda dansgolv tokhoppade i takt som om de vore på värsta rockkonserten. Det var jättekul att springa på Heavenly Social och Athletico och alla de där balla Londonklubbarna som Jon Carter och Fatboy Slim och Derek Dahlarge spelade på. Men jag är trött på det. Det finns roligare klubbar, bättre musik, snyggare tjejer, tuffare dansstilar, häftigare kläder någon annanstans. Jag är ute efter något som inte längre går att hitta i big beats. Det fanns där en gång i tiden, men numera hittar jag det mycket oftare i engelsk drum'n'bass, amerikansk garage eller tysk pop. Propellerheads album är tråkigt. Den fånigt fyndiga titeln ger mig avsmak redan från början och de såsiga technosamplingarna i deras overkligt överskattade singel [I]Take California[/I] är ren persilja. Visst har de sina stunder: deras version av Bondtemat [I]On Her Majesty's Secret Service[/I] är faktiskt briljant. Men Propellerheads är absolut inte årets Daft Punk, eller årets Chemical Brothers eller årets Rolling Stones eller vad den brittiska musikpressen nu vill kalla dem. Ingen kommer att minnas Propellerheads om fem år. Jag vill inte sabba chansen att njuta av den här skivan för dem som precis upptäckt stora beats, för det är en formfulländad skiva - alla gamla The Chemical Brothers-ingridienser finns ju här. Men själv får den mig mest att minnas ett klotter jag såg på en toalettdörr senast jag var i London: "Gimme no more of those cocksuckin' beats".
Skivbolag:
Artist:
