Inatt har jag drömt otäckt om krig och behövt finna tröst i att klappa på mjuk hundmage. Hon har aldrig något emot en svettig hand som väcker henne ur djupsömnen, och det är jag tacksam för. Inatt har jag också loopat Death & Vanillas Are you a dreamer. Till min stora förtjusning hade den en lugnande effekt på mig och tillsammans med Malmö-trion i hörlurarna mötte jag morgonen.
Bandet bjuder in till ett skimrande och drömskt ljudlandskap med psykedeliska inslag. Det är mjuk sång med mörkt och melankoliskt budskap. Musiken påminner mig om ett nerskruvat Babe Rainbow som också har tydliga referenser i 60-talets dreampop.
Min enda invändning mot den här typen av svävande och surrealistiska ljudbild är tråkigt nog bristen på ett klimax. Death & Vanilla lägger ingen emfas på refränger, och som lyssnare önskar jag att det fanns tydliga sektioner i låtarna. Antagligen är det en skada från den mer kommersiella popen och rocken, men det finns ju något otroligt givande i uppbyggnad → mål.
