Ända sedan The Chemical Brothers gjorde sin legendariska remix av Primal Screams Jailbird, (eller om det var redan när Prodigy släppte (NoGood) Start the Dance har det blivit allt mer uppenbart att brittisk popmusik inte längre handlar om pojkkvartetter med gitarrer. Sedan de där skivorna kom, det var väl tre, fyra år sedan, har brittisk popmusik inte handlat om något annat än beats. Det är faktiskt så. Jag lyssnade själv nästan uteslutande på alla de där gitarrbanden som kom i början av decenniet, och jag älskar dem fortfarande. Men de popband som prydertidningen NMEs omslag idag, alla de där obeskrivligt tråkiga kvartetternasom kallar sig saker som Tiger, Space eller 3 Colours Red struntar jag fullständigt i. Att The Blueboys fantastiska beatkalas Remember Me når direkt upp till åttondeplatsen på englandslistan, är däremot bland det bästa som hänt hittills i år. De av fjolårets popsinglar som jag håller närmast hjärtat har väldigt lite att göra med trist brölpunk, som Tiger, men de har väldigt mycket att göramed funkiga beats, som The Blueboy, eller ännu mer som Death in Vegas, somsläppte två av förra årets bästa singlar, Dirt och Rocco.Jag har älskat Death in Vegas sedan första gången jag hörde dem. För mig,och för alla vars musikaliska bakgrund har likheter med min, tror jag attdet är svårt att kunna göra annat än att älska Death in Vegas. Bandetsfrontfigur, Richard Fearless, spelar Flowered Ups Weekender varje gång hanär DJ, han klär sig helt fantastiskt och framför allt, han gör, tillsammansmed kompisen Steve Hellier, de mest oemotståndliga breakbeats jag hört. Debutalbumet Dead Elvis (vilket var vad Death in Vegas kallade sig då desläppte sin första singel 1994) är en helt makalös historia. En tripp tillrytmernas eget paradis där Lee Perry, Andy Weatherall, Marley Marl och Kenny Dope turas om att leka Gud. Förutom att alla deras fyra briljantasinglar är med (förutom nämnda två, även Opium Shuffle och den senaste,Rekkit) har de plockat in ett par tre likvärdiga, förtrollande rytm kalas och mängder av experimentell dub. Precis som på de flesta av de liknande skivor som föregått Dead Elvis (TheChemical Brothers, Fatboy Slim, några Wall of Sound-album) väljer de attdra ner på tempot mot slutet, vilket bitvis spårar ur i lite väl såsigaambientexperiment, men även en del mysiga, långsamma dubsymfonier (Rematerialised är underbar). Just nu är Dead Elvis, trots sina små svagheter, en skiva som, mer än någonannan, ny eller gammal, får mig att känna mig levande. Dessutom gör denväntan på Oasis kommande album betydligt mer uthärdlig.Skivbolag:
Artist:
