Om någon tycker att samlarfunken är för opersonlig, att den saknar ett ansikte eller kanske är svårtillgänglig, vet de inte hur fel de har. För det första är den baraxlade nubiska pudelafro-drottningen på omslaget till Lafayette Afro Rock Bands [I]Soul Makossa[/I] förmodligen det sista ansiktet funken behöver. För det andra behöver du inte längre offra studiebidraget för lite Lafayette Afro Rock Band, deras musik är nämligen inte längre svårtillgänglig. Detta tack vare ännu ett utmärkt initiativ från engelska skivbolaget Strut.
Europeisk funk är ingen enkel historia att kartlägga, och den Parisbaserade orkestern Lafayette Afro Rock Band bidrog väl knappast till att förenkla saken. Distributionen från europeiska Musidisc i mitten av 70-talet var väl funktionell, men knappast något som renderade dem en plats i solen eller några överväldigande upplagor. Inte heller i USA gjorde gruppen något större väsen av sig. Deras två album [I]Soul Makossa[/I] och [I]Malik[/I] forslades i maklig takt ut över kontinenten via lilla etiketten Makossa, från någonstans i Brooklyn. I stället måste uppmärksammandet av Lafayette Afro Rock Band i vanlig ordning tillskrivas Londons rare groove-entusiaster och hiphop-rörelsen.
De många samplingarna har naturligtvis redan skördats av alla från Beatminers, Public Enemy och Wu-Tang Clan till Janet Jackson, Masters at Work och Idjut Boys. Men att lyssna på samlingen [I]Darkest Light[/I] är att lyssna på musiken. Det där viktiga mellan samplingarna alltså.
Jag kan inte släppa att Lafayette Afro Rock Band är ett väldigt bra gruppnamn. Det är på något vis talande för dagen då easy listening-musiken vaknade på fel sida, frustrerad och rå. Bandet låter som ett besynnerligt hårt svängande mishmash av föräldrahemmens skivhyllor; stiliga exotica- och easy listening-skivor från 60-talet med titlar som [I]A Swingin Safari[/I] och [I]Jungle Fever[/I] bredvid Serge Gainsbourgs Melody-svit, rygg mot rygg med varje tänkbar Marc Moulin-skiva. Och utanför de stora öppna fönstren steg larmet och dofterna från morgonen över Paris kuller-stenslagda gator.
De obesvärade luftiga blåsen, en trummis som faktiskt spelar på virveltrumman i stället för att bara hålla takten, smakfulla solon och en outsinlig känsla för allt som är groovy, gör [I]Darkest Light[/I] till den viktigaste samlingen sedan Statesides David Axelrod-antologi. Musik som brinner och inte vill släppa taget.Skivbolag:
Artist:
