Daniela Rathana - Halva vägen fri EP

Sophie Winberg 00:00 23 Jan 2020

Tänk er att vi slår på lite mjuk svensk 90tals-soul à la Lisa Nilsson. Redan här har vi det underbart. Addera sedan en själfull stämma som för tankarna till Seinabo Sey men med intima, skickliga texter på svenska. Ja, ni hör ju hur bra vi har det nu. 

Daniela Rathanas stora genombrott har länge varit en tidsfråga, och när hennes första EP nu är ute kan vi nog börja räkna ner sekunderna. Den 23 år gamla sångerskan har en bakgrund som körsångerska åt några av våra allra största namn, och har sedan hon började släppa egen musik funnits i hela branschens kikare. Det blir nämligen snabbt uppenbart att man har med en stjärna att göra när man sätter tänderna i Rathanas artisteri.

Den fem spår långa Halva vägen fri är tydligt centrerad kring soulen, men sticker iväg både åt en lätt R&B/POP och mot ett hårdare, modernare sound. De vackra texterna känns oerhört omsorgsfullt arbetade, och melodierna är beroendeframkallande. Varje gång EP:ns bästa spår slutar abrupt (det pulserande, korta UT!) kommer jag på mig själv med att genast loopa det ett varv till. 

Vi är i starten av en stor karriär här, och jag ser fram emot att se Daniela Rathana nå de höjder hon är menad för. 

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Kjellvandertonbruket - Doom Country

Ibland kan den där ambitionen att slippa riskera att upprepa sig, att söka nya sammanhang, riskera att lägga krokben för en artist. Förnyelsen blir ett egenvärde, dogman blir viktigare än kreativitet och kvaliteten blir lidande. Lex Ryan Adams. Lex Sturgill Simpson. Kansk Lex Beck?

Så när Christian Kjellvander efter 7-8 soloalbum och ytterligare ett antal Loosegoatsalbum söker nytt sällskap hos Tonbruket, och under 24 timmar låter dem ta sig an hans snabbt framtagna låtskisser och berättelsefragment hade det kunnat ta många vägar. 

Heat - H.E.A.T. II

Efter 2017 års vattendelare Into the Great Unknown, som var ett uppfriskande initiativ av en mer modernt pop-orienterad aor, går Heat tillbaka på H.E.A.T. II till ett sound som har mer gemensamt med deras mer traditionella grund. Det är inte förvånande.

Greg Dulli — Random Desire

Den där förmågan att genom kombinationen av öronbedövande gitarrmangel och medryckande soulgroove åstadkomma en känslostormande passion har sällan svikit Greg Dulli. Sedan Afghan Whigs första inspelningar har den burit under tre årtionden med det bandet och någon gång ihop med Mark Lanegan som The Twilight Singers. Bara på Afghan Whigs senaste album, det andra efter återföreningen 2012 gick det rutin i receptet, och kanske berodde det på att återföreningen mer var Dullis sätt att betala tillbaka till sämre bemedlade bandmedlemmar än hans eget behov? 

The Night Flight Orchestra - Aeromantic

Denna nostalgiska konstellation är redan inne på sitt femte album och lyckas, som vanligt, med konststycket att kombinera en hög utgivningstakt med en enastående kvalitativ nivå. 

Med Soilwork-sångaren Björn Strid i spetsen fortsätter gruppen på sitt hedervärda uppdrag att sprida rock (och pop) sprungen ur 80-talets tidiga år. Generellt sett är detta den äldre skolans aor som dock har ett närmre förhållande med Abbas teatraliska melodiarrangemang samt en ådra av disco (och nyanser av schlager!).