I popmusik kan två tonåringar förändra världen när som helst. Är de bara tillräckligt snygga och har några bra låtar så faller gammal som ung pladask. Det var nästan det som hände när Daft Punk slog igenom för några år sedan. Men nu var det ju housemusik det handlade om och house är byggd på en stabilare grund. Är man ambitiös säger man att den kom till Amerika med slavskeppen och fick vänta i nästan ett halvt millennium på att få tillbaka rytmen den tappat bort. Den har varit på sporadiska besök i Europa, men stannar helst i norra USA där den får förbli lämnad ifred av topplistor och mediebevakning. Vi pratar om ett monster till musikgenre, djupare och svartare än något annat, som ingen förändrar i en handvändning. Så vad ska man då med Daft Punk till?
Om de har tillfört något så är det väl en ny, renare nyans av p-funk. Hits som [I]Da Funk[/I] och [I]Around the World[/I] var charmig euforisk elektronik, med lagom mängder pop och galenskap. Men debutalbumet [I]Homework[/I] var alldeles för jämntjockt och höll inte alls vad singlarna lovade. Senaste tolvan [I]One More Time[/I] samplade sköna brass-harmonier och om de bara kunde hålla uppe den sortens känslomässiga intensitet över ett helt album så hade de äntligen lyckats göra en skiva som motsvarar deras potential. Vi pratar ju fransk house här - ingen kan förvänta sig ett album som, säg [I]Natural Blaze[/I] från några som började digga svart musik för bara några år sedan.
På [I]Discovery[/I] har Thomas Bangalter och Guy-Manuel De Homem Christo, som de r'n'b-fans de sägs vara, snöat in på vocoder-sång. Okej att de vill maskera sina egna röster (och franska accenter) en aning, men att koda Romanthonys röst känns lite som slöseri. Å andra sidan är det när sången blir som mest absurd, på [I]Harder, Better, Faster, Stronger[/I], som den känns mest George Clinton. Och det var väl det som var meningen. Medan en låt som [I]Aerodynamic[/I] med sin heavy metal-gitarr bara låter som... korkad punk. Men öldrickande studenter gillar när dansmusiken är så crazy som möjligt, så fansen är säkert med på noterna.
Daft Punk verkar numera känna sig som mest hemma mittemellan de motpoler vi en gång kallade synth och hårdrock. Precis som en del pop-inriktade artister från båda lägren i mitten av 80-talet, då mer kommersiella synthgrupper plötsligt tyckte gitarrsolon var okej och Van Halen kom på att metal-soundet blev ännu fetare med stora synth-sjok. Larry Levan spelade visserligen [I]Jump[/I] på Garaget, men det är nog inte därför Daft Punk samplar hysteriska 80-tals-gitarrsolon. Det här är nämligen housemusik som inte har det minsta med Loose Joints, Dinosaur L, eller ens Ten City att göra. Huruvida det är något bra eller inte beror nog mest på om man är en sådan som bryr sig om gammal soul, jazz och vinyl, eller om man hellre diggar popmusik på CD, minidisc eller mp3.
Visst finns det några bra låtar på [I]Discovery[/I]. [I]Digital Love[/I] där de har anlitat DJ Sneak, är en trevlig poplåt där tvilling-gitarrerna är betydligt mer än uthärdliga. Vad DJ Sneak har tillfört i det här mainstream 70's rock-soundet är dock oklart, såvida det inte var han som fick sjunga i vocodern den gången. Den disco-samplande [I]High Life[/I] balanserar mellan topplistan och dansgolvet på ett bra sätt. Men jag kan inte hur jag än letar hitta någon riktig substans i Daft Punks musik. Det är väl inget fel att vara inspirerad av pop snarare än soul. Men om Daft Punk var som sin förebild Brian Wilson så skulle även deras musik vara full av själ. Daft Punks tonårssymfonier är papperstunna. Som gjorda för att glömmas bort.
Skivbolag:
Artist:
