Det är på intet sätt originellt eller omvälvande när D-A-D gubbrockigt gungar sig fram på sitt tolfte album. Däremot är det ovanligt bra, nog för att danskarna alltid varit ett stabilt band, men jag har länge haft svårt att se deras storhet i deras ganska mellanmjölkiga rock som såg sin storhet på 90-talet. Men när de lämnar sina forcerade fuzziga toner därhän och struntar i att försöka plocka poppiga poänger, så når de oanade höjder i ett avskalat rocksound som korsar Tom Petty och Rival Sons på alldeles förträffligt sätt. Med en röst som Jesper Binzers behövs det inte mycket mer än ett bra driv och en snygg inramning. Och det är precis vad de gör här – inte mer än vad som behövs, och det är precis rätt.
Skivbolag:
Artist:
