Efter hennes fräsande debutalbum för ett par år sedan och ett avsevärt blekare samarbete med Kurt Vile förra året har Courtney Barnett för avsikt att inte kompromissa alls den här gången.
Viljan att låta ännu hårdare och skränigare märks tydligast på Charity, som är en komplett arrogansattack, och på framspottade I’m Not Your Mother, I’m Not Your Bitch som är ännu hårdare. Men det när hon balanserar mellan den sortens aggressivitet, singersongwriterstabilitet och komplett sammanbrott som det är allra mest drabbande, som i City Looks Pretty och Need A Little Time. Eller för den delen i utstuderade grungelåtar som briljant och lite läskigt betitlade Crippling Self Doubt.
Courtney Barnett skäms inte det minsta för sådana påfallande Kurt Cobain-influenser den här gången heller, och hennes sätt att uppdatera dem innebär i flera fall att att de är minst lika smarta som förebilden. Nameless/Faceless är pärlan, och dess skarpa iakttagelse att ”men are scared women will laugh at them, women are afraid men will kill them” kan mycket väl vara årets bästa textrad.
