Kanadensarens debutalbum var som att höra ett enmans-Crazy Horse i full aktion; primitiv urkraft varvad med klagande, ensam skönhet. Neil Young själv försökte värva honom till sitt bolag, men misslyckades. Istället blev det en etikett inom stora Universal som vann budgivningen -- och där har han nu haft två år på sig med att göra en uppföljare. Och vilken uppföljare! Tordönsmullret har visserligen helt fått ge vika för en saktmodig, stillsam klagosång, med en märkligt mjuk aggressivitet i den akustiska gitarren (tänk Elliott Smith, tänk Paus) och ett munspel som svajar, glider och spricker (tänk [I]Harvest[/I]), men dramatiken i det enkla ljudlandskapet är så att man tappar andan. Den instrumentala [I]Waiting For a Chance To See Her[/I] är en av årets tre-fyra vackraste låtar. Resten är inte långt efter.Skivbolag:
Artist:
