Min relation till Christina Aguilera har varit lika skakig som hennes karriär. Ibland gillar jag henne, ibland inte. Hennes andra album Stripped kommer alltid att vara en av mina bästa popalbum i skivsamlingen, och så gillade jag hennes debut (både den på engelska och på spanska). Hennes julskiva från tidigt 00-tal lyssnar jag på årligen och jag tyckte om Bionic, en kul partyskiva som förtjänade mycket mer uppmärksamhet.
När inspelningarna av Lotus påbörjades, i kölvattnet av flopparna Bionic och filmen Burlesque var Christina Aguilera en nyskild småbarnsmamma med ett dagjobb på The Voice. Hon lovade att henne kommande album skulle vara ett personligt sådant, i samma anda som Stripped. Det talades alltså om en ny revolutionär popskiva. Upp till bevis då.
Skivans första singel var precis vad hon - och vi - behövde. Your Body är precis lika mycket av en instant hit som Dirrty, och lika mycket pop som provokation. Vad Lotus handar om avhandlas redan på skivans introspår. Flera gånger om sjunger Christina Aguilera "this is the beginning", för att avsluta sitt manifest med rader som "I look at my reflection, embrace the woman I become, the unbreakable lotus in me, I now break free". Army Of Me kallar hon själv för en fortsättning på en annan av hennes hits, Fighter. De resterande femton spåren är uppblandade mellan fläskiga popanthems - till exempel Swedish House Mafia-klubbiga Let There Be Love och pianoballader med nonstop wailing. Alltså ett självklart recept för en Christina Aguilera-platta. Och för första gången sedan Stripped låter Christina Aguilera precis som hon sjunger, självsäker, tuff, divig och stark som en fighter.
