"Har du fått förhandsex av Kjellvanders nya? Hur bra är den?" Efter fantastiska [I]Song From A Two-Room Chapel[/I] är omgivningens fråga inte om uppföljaren är bra, utan bara hur bra den är.
Svaret är att [I]Faya[/I] är bra. Den är väldigt bra. Den kan nog till och med vara bättre än solodebuten, trots att den har att tampas med skyhöga förväntningar från fler än undertecknad.
Christian Kjellvander har mutat in sitt territorium för länge sedan, och några längre utflykter ger han sig inte ut på. Istället fortsätter han att förädla den americana som han i Loosegoats närmade sig med storögd nyfikenhet och till en början också viss aggressivitet, men som nu är en del av hans personlighet.
Den intima värme som gjorde [I]Song From A Two-Room Chapel[/I] så gripande finns i oförminskad skala på [I]Faya[/I]. Samtidigt är musiken i låtar som [I]Reverse Traverse Blues[/I] och [I]Drag Dirt In[/I] mer muskulös, med större ord, vidare gester och mer expressiva känslor. Den hotfullt rullande duetten Roaring 40's till exempel, med Nina Persson i sitt livs form, har vi inte hört maken till sedan Lee Hazlewood och Nancy Sinatra var som hetast.
Det kralliga intrycket förstärks av att Christian Kjellvanders djupa och allvarliga stämma nu är ännu kraftfullare, även när han sjunger en försiktig akustisk visa som [I]Juanita[/I] (nej Michael Wiehe, inga upphovspengar att hämta här). Tidigare har hans längtan efter att låta som Will Oldham eller Townes Van Zandt hindrat honom från att fullständigt hitta sitt eget dystra uttryck, men med mognad och trygghet i sitt eget uttryck är Christian Kjellvander idag jämbördig med sina förebilder.
Så snälla, kan vi inte sluta prata om Christian Kjellvander som Sveriges bästa countrysångare, och börja prata om Christian Kjellvander som en av världens bästa countrysångare?Skivbolag:
Artist:
