Att Will Toledo återvänder för en fullständig nyinspelning av ett album från 2011 i sin helhet är helt logiskt. Det förmedlar en hantverkssyn på musikskapandet, en plikttrogenhet och en noggrannhet som ofta märkts i hans skapande. Det förmedlar också en fixering vid en relation som den gången låg till grund för en komplett sångcykel, och som uppenbarligen fortfarande inte är färdigbearbetad sju år senare. Dessutom är det ett utmärkt sätt för honom att med hänvisning till forna synder i någon mån dölja den närmast pedantiska melodisnickrande noggrannheten och oerhörda talangen under en skäppa av slarvig lofi, högljudda distgitarrer och intensiva grunge-dynamiska variationer av kraft och bräcklighet.
För lyssnaren är hans återbesök i sina gamla inspelningar en välsignelse. Genom att inte lämna de gamla inspelningarna därhän får vi tillgång till fantastiska låtar som innerligt larmiga Sober to Death eller en The National-deppig High to Death. Hade de försvunnit i obskyritet hade världen varit en torftigare plats.
”Give me Frank Ocean’s voice and James Brown’s stage presence”, önskar han i grunge-intensiva Cute Thing. Men skriver man låtar som är det bästa i genren sedan Smells Like Teen Spirit behöver man förstås inte söka förebilder alls. Särskilt inte när man Will Toledo kombinerar så starka låtar med överrumplande metaresonemang om musiken, som i briljanta Bodys.”Is it the chorus yet? No. It’s just a building of the verse, so when the chorus does come it’ll be more rewarding””, resonerar han, och när refrängen så småningom sedan kommer lever den mer än väl upp till det. Det är så smart att det hade kunnat ramla över gränsen till det utstuderade om det inte hade låtit så självklart och omedelbart.
Men fyndighet är långtifrån det dominerande på Twin Fantasy. De texter från sitt 19-åriga jag som Will Toledo återvänder till här skildrar en till stora delar mörk och ångestladdad relation, och dödsångest och depressioner är återkommande teman. Beach Life-In-Death är 13 minuter självförakt, utsökt levererad som så fokuserad storslagen popdramatik att den känns som en treminuters skrammelhit för alternativradio. När skivans relation så kryper lite för nära och blir lite för intim vet Will Toledo hur han återskapar distansen. ”This is the end of the song, and it is just a song, it’s a version of me and you that can exist outside of everything else (...) These are only lyrics now”. Du har aldrig hört mänsklig och musikalisk komplexitet presenterad på ett begripligare sätt, och jag undrar om du någonsin kommer att göra det.
