Hans förra album Teens Of Denial från 2016 var så bra att den här skribenten var tvungen att ta en sväng till Nordamerika (sådant kunde man göra på den tiden, faktiskt) för att se bandet live. Det var smart, eget, vasst och fullt av starka melodier. Unikt rentav. Så mycket talang!
Men Will Toledo har alltid brottats med prioriteringarna mellan att göra riktigt bra musik och att göra helt egna konstigheter, och här vinner den mörka sidan med hästlängder. Han slösar bort den där talangen på rent flams, där det unika blir ett egenvärde och de övriga dimensionerna prioriteras ned lågt. Det är sorgesamt.
Han har varit så översmart att inte ens han själv kunde hänga med i svängarna när han under fyra år arbetade fram det här magplasket som ett uttalat samarbete med 1 Trait Danger. Vilket råkar vara Will Toledos eget alter ego ”Trait” och dennes elektroniska sidoprojekt. Hm.
Samarbetet gick till så att albumet spelades in två gånger, en gång med Car Seat Headrests rocksättning och en gång till helt elektronisk med sidoprojektet. Så mixades de två halvorna ihop till en osammanhängande och ickeunderhållande helhet, om man nu kan använda begrepp som ”helhet” om den här sortens osammanhängande genre-spretande. Det är påfallande spontant i ordets sämsta bemärkelse, när ljudreglage och effekter oplanerat och oredigerat skruvas på in absurdum.
Att väva ihop folkmusik med elektronik och med oväsen kändes spännande för 20 år sedan, och att parodiera Becks och Beastie Boys gamla intellektuell-hiphop-fyndigheter (”Hollywood makes me wanna puke”) hade varit smart ytterligare tio år innan dess. Weightlifters låter som ett snabbt refuserat Peter Gabriel-experiment, och värst är Hymn (Remix), där det är svårt att hitta någon substans alls i det bakomliggande grundmaterialets fritt associerande jammande.
Skulle du sedan ha svårt att känna igen det du hör i någon av låtbeskrivningarna här kan det bero på att Will Toledo har byggt helt olika versioner av skivan för formaten vinyl, CD och stream, med olika låtordning och ofta helt olika varianter av samma låt. Sådär som man gör.
Känner vi Will Toledo rätt innebär den experimentella framställningen att det utöver de olika formatens varianter gömmer sig två ytterligare album här. Det ena ett renodlat Car Seat Headrest-album med rättframma rockversioner, och det andra den elektroniska versionen av albumet. Kalla mig en sur konservativ gubbe om du måste, men att jag en sur konservativ gubbe trollar inte bort problemet att eftersom fokus verkar ha legat helt på knäppigheter och experiment finns här inte tillräcklig bottenkvalitet för att Making A Door Less Open skulle funka i någon utformningsvariant alls.
