Det bästa som kom ut av Bruce Springsteens ändå rätt otippade inspiration från mötet med den forne Rage Against the Machine-gitarristen Tom Morello är hans vilja att rocka utanför sina gränser. Det sämsta är att hans rockande på flera ställen istället sker innanför Tom Morellos avsevärt snävare gränser.
Titelspåret till exempel, en cover av Havalinas ursprungligen utmärkta hoborockiga 90-talshit, är ett fläskigt exempel på när Springsteen sjunger som sämst, genom att på ett forcerat och ansträngt sätt krama fram varje stavelse som i svåraste vånda. Att han till och med överlåter hälften av texten i en uppumpad version av The Ghost of Tom Joad till sin nye gitarristvän Morello är inte särskilt välbetänkt ur ett estetiskt perspektiv, och hela låten känns som en present till den nyfunne vännen. Den är full av den där sortens flashiga gitarrsolon som gör gitarristen men ingen annan glad, och på samma sätt tillåts den allom närvarande Tom Morello såga itu den i övrigt gospeljublade upptempohymnen Heaven's Wall med ett märkligt opassande motorsågsgitarrinpass.
Men det är bara ena sidan av myntet, för om man mentalt lyckas filtrera bort Tom Morello släpper High Hopes också fram en Bruce Springsteen som är musikaliskt inspirerad och empatiskt engagerad. I Frankie Fell in Love till exempel ger han oss överväldigande klassisk NYC-rock med doowop-rötter, som en nygymmad Dion, en framgångsrik Garland Jeffreys eller varför inte en Born to Run-ung Springsteen. Den må vara en kort bagatell, men den är likväl förtjusande. En cover av The Saints Just like Fire Would, komplett med trumpetserenader, är på samma sätt rock som är stor och mäktig utan att slå över i det bombastiska, och med fiol och dragspel låter This is Your Sword som när Steve Earle spelade ihop med The Pogues. Tom Waits-flörtande Harry’s Place, delvis sjungen genom megafon, är också utmärkt, liksom den ödesmättat mullrande Down in the Hole där Bruce Springsteen hänger sig åt sin blue-collar-romantik med djupaste innerlighet.
Nyinspelningen av American Skin (41 Shots) om NYPD:s dödsskjutning av Amadou Diallo 1999 - en låt som fortfarande är stark trots utsvävningar av Morello - är ju som gjord för vaggande tändare (mobiltelefoner) och gemensamma värderingsställningstaganden, och på samma sätt är det med den episka balladen The Wall som tar det stora veteranmonumentet i Washington som utgångspunkt för ett porträtt av en lokal musikförebild från New Jersey som åkte till Vietnam är gripande.
För att runda av alltihop erbjuder Bruce Springsteen en av sina mest udda inspelningar, och samtidigt en av hans mest intressanta. Hans tolkning av Suicides Dream Baby Dream har visserligen funnits på superlimiterad split-tiotummare sedan ett par år, ursprungligen inspelad för för 70-årsfirandet av den ursprungliga New York-punkens legend Alan Vega. Men att Bruce Springsteen väljer att göra den offentlig också för sin breda mainstreampublik - först som en tackvideo till sin senaste turnés publik i höstas och nu också på skiva - är rätt oväntat, och väldigt rätt. Hans version är briljant, med en monoton orgel som medan låter växer alltmer överröstas av rytm och lager av elektronik, och även om det givetvis är en version avsevärt mer städad än originalets electropunk har den samma desperata passion inte minst i en sånginsats som tillhör Bruce Springsteens allra bästa. Här hämtar han igen massor av det han förlorat genom sitt olyckliga val av samarbetspartner på skivan, och om Socialdemokraterna med ännu ett Springsteen-fan på ledarpositionen vågar använda en gammal punklåt har de sitt valårssoundtrack som skräddarsytt i Springsteens trösterika uppmuntranden till drömmar, leenden och hopp. ”We gotta keep the light burning”.
