I ambientgenren är Brian Eno inte bara oöverträffad utan själva definitionen. I 40 år har han förfinat sina luftig konstruktioner, och The Ships kombination av elektronik med spröda stråkar och radiosorl långt bortifrån är ytterligare ett steg mot perfektion. Fem minuter in i tjugominutersstycket överger han det stilla instrumentala, och med hårt bearbetad röst sjunger han ett mjukt rullande och mörkt vemodig poetiskt rekviem.
Skivans andra halva består av den lika vackra tredelade orkesterkompositionen Fickle Sun som går utmärkt att spela intill B-sidan på David Bowies Low. Den stora sensationen sparar dock Brian Eno till sist, i form av en mycket överraskande cover av The Velvet Undergrounds I'm Set Free. I den kopplar Eno tillbaka till sin ungdoms experiment utklädda till glampop och new wave, och vi sitter plötsligt där med en inspelning som inte bara är Brian Enos bästa poplåt sedan Kings Lead Hat utan också årets bästa cover alla kategorier.
