Juice B Crypts är den mest stressframkallande skiva jag har lyssnat på i år. Soundet består genomgående av gälla, osammanhängande och disharmoniska ljudeffekter från något oerhört enerverande datorspel i höghastighet eller, jag vet inte, Skrillex? Låtarna är i stor utsträckning helt olyssningsbara och för att vara helt ärlig så blev jag tvungen att hoppa över delar av vissa spår på grund av oljudsframkallad ångest.
Warp/Border
!!! – Wallop
!!! blir tyvärr bara mer otidsenliga för varje år. Wallop är funkig old school-disco som försöker vara cool, men mest låter som när en förälder ska sätta på en ”fräsig skiva” på en ungdomsfest. Albumet hade fungerat bättre om det varit samtida med Diana Ross I'm Coming Out, men nu känns det bara som om någon glömt det i en småskitig låda i trettio år.
Danny Brown – Atrocity Exhibition
Danny Brown har en aura av lekfull gränslöshet. När denna sätts in ett någorlunda fixerat ramverk, i det här fallet Paul Whites bråkiga psykedelia-punk, skapas en relativ harmoni som är en förutsättning för Brown som albumartist. Istället för att fokus ligger på att tackla genreskiftningar och aktuella trender får Brown utrymme att uttrycka sitt outsiderperspektiv över en sammanhängande och synnerligen originell sonisk terräng. Vanligt förekommande rapämnen behandlas med paranoia, irritation och självförlöjligande snarare än med skryt och självförhävande.
