"Gör varje skiva som vore den din sista". Efter det drastiska frånfället ur musikerkollektivet under 2016 har det aldrig varit mer angeläget att ständigt beakta sitt eftermäle, för vem vill få eulogier baserade på ett pliktskyldigt mellanalbum? Det verkar inte bekymra Brian Eno, som efter förra årets spännande och utmanande The Ship nu inleder 2017 med ett ambientalbum för brödfödan.
Man kan visserligen med fog argumentera för att den här sortens timslånga ambientstycken är Brian Enos rättmätiga rike sedan mer än 40 år sedan. Men Reflection är också den sortens luftiga stämningsskapande ljudlandskap som Eno klarar att göra med inte med en hand bakbunden utan med båda, med sin elektroniska slumpgenerator inställd på ”standard”. Han konstaterar själv att den här sortens musikstycken är självgenererande, ”they make themselves” utifrån Enos programmeringar om en tonhöjning med ett visst antal steg med oförutsägbar oregelbundenhet, och förklarar att det här helt enkelt är en timmes inspelning av ett i teorin oändligt långt musikstycke.
Orsaken till att Reflection ges ut är enligt Eno att ”folk verkar gilla att ha den här sortens musik i bakgrunden medan de samtalar”. Det är förmodligen en helt korrekt iakttagelse. Frågan är dock varför man ska välja just den här bakgrunden istället för den han givit ut som Thursday Afternoon, som Discreet Music, som Neroli, eller nästa slumpmässigt genererade timme likadan ambient från samma oändlighetsstycke som Brian Eno bestämmer sig för att ge ut på skiva.
