Bonnie Prince Billy — I Made A Place

Patrik Forshage 00:00 17 Nov 2019

”This is the melody baby, and this is the way it is sung” trallar Will Oldham muntert i en sprallig inledande visa, och inget märks av den existensiella ångest som fått honom att hålla andan och låta bli att släppa ny musik i eget namn på många många år, medan han hoppats att ett allt mer fragmentiserat och ytligt musikklimat ska blåsa förbi. 

Det har dumheterna inte gjort, så nu har Will Oldham tröttnat på att försöka vänta ut det. Även om han inte säger det själv har han gjort ett album som kan ses som ett manifest mot just den sortens musikalisk tomhet och ytlighet, genom att vara ett mästerverk av rustik tradition, gediget låtskrivande och mogen livstillfredsställelse. ”I have many friends, and children call me ”master”, njuter han i I Have Made A Place, och han låter sannerligen nöjd med sin tillvaro, och med friska och medryckande folklåtar som Squid Eye och redig hillbilly som The Devil’s Throat tillåter han sig att ha kul. 

Till och med när han sjunger om apokalypsen, som i This Is Far From Over, behåller han optimismen och tröstar oss med att även om mänsklighetens tid kanske snart må vara förbi så kommer livet i olika former att fortsätta existera. 

Dream Awhile är en stilla vaggsång där Joan Shelleys återkommande fjäderlätta parallella stämma tillsammans med en tvärflöjt svävar mjukt över en akustisk gitarr och en följsam kontrabas. Det påminner om hur en disciplinerad Nicolai Dunger kan låta, och det sorgliga i att flummiga klarinetter och fagotter alldeles för sällan efter Gunder Hägg/Blå Tåget tillåtits breda ut sig i musik vill Will Olham egenhändigt råda bot på. Även om sådana referenser rimligen finns i lyssnarens öra snarare än i Will Oldhams avsikter drar även kompositioner som Mama Mama i riktning mot de svenska progglegenderna. 

För Will Oldham själv har de senaste åren av samarbeten, covers och nyinspelningar av gammalt eget material snarare inneburit andra matnyttiga påverkanssituationer. Look Backwards on Your Future, Look Forward to Your Past till exempel hade varit en Merle Haggard-klassiker om den inte varit en nyskriven Oldham-komposition. Liksom allt annat på denna triumfatoriska återkomst är den ett inspirerat exempel på och kanske ett lekfullt stridsrop för vad som händer när djup, egensinne och genialitet får råda i musikskapande hellre än ängsliga blickar mot listor och streamingmaximeringar.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner