Bonnie Prince Billy — I Made A Place

Patrik Forshage 00:00 17 Nov 2019

”This is the melody baby, and this is the way it is sung” trallar Will Oldham muntert i en sprallig inledande visa, och inget märks av den existensiella ångest som fått honom att hålla andan och låta bli att släppa ny musik i eget namn på många många år, medan han hoppats att ett allt mer fragmentiserat och ytligt musikklimat ska blåsa förbi. 

Det har dumheterna inte gjort, så nu har Will Oldham tröttnat på att försöka vänta ut det. Även om han inte säger det själv har han gjort ett album som kan ses som ett manifest mot just den sortens musikalisk tomhet och ytlighet, genom att vara ett mästerverk av rustik tradition, gediget låtskrivande och mogen livstillfredsställelse. ”I have many friends, and children call me ”master”, njuter han i I Have Made A Place, och han låter sannerligen nöjd med sin tillvaro, och med friska och medryckande folklåtar som Squid Eye och redig hillbilly som The Devil’s Throat tillåter han sig att ha kul. 

Till och med när han sjunger om apokalypsen, som i This Is Far From Over, behåller han optimismen och tröstar oss med att även om mänsklighetens tid kanske snart må vara förbi så kommer livet i olika former att fortsätta existera. 

Dream Awhile är en stilla vaggsång där Joan Shelleys återkommande fjäderlätta parallella stämma tillsammans med en tvärflöjt svävar mjukt över en akustisk gitarr och en följsam kontrabas. Det påminner om hur en disciplinerad Nicolai Dunger kan låta, och det sorgliga i att flummiga klarinetter och fagotter alldeles för sällan efter Gunder Hägg/Blå Tåget tillåtits breda ut sig i musik vill Will Olham egenhändigt råda bot på. Även om sådana referenser rimligen finns i lyssnarens öra snarare än i Will Oldhams avsikter drar även kompositioner som Mama Mama i riktning mot de svenska progglegenderna. 

För Will Oldham själv har de senaste åren av samarbeten, covers och nyinspelningar av gammalt eget material snarare inneburit andra matnyttiga påverkanssituationer. Look Backwards on Your Future, Look Forward to Your Past till exempel hade varit en Merle Haggard-klassiker om den inte varit en nyskriven Oldham-komposition. Liksom allt annat på denna triumfatoriska återkomst är den ett inspirerat exempel på och kanske ett lekfullt stridsrop för vad som händer när djup, egensinne och genialitet får råda i musikskapande hellre än ängsliga blickar mot listor och streamingmaximeringar.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Summer Walker – Life On Earth

Efter debutalbumet Over It stod det klart att Atlanta hade fått en ny r&b-drottning. Summer Walkers inkännande slow jams har inte bara charmat fans världen över, hela OVO med Drake i spetsen har också fastnat. Det märkets inte minst när Drake hoppade på remixen av Summer Walkers magiska Girls Need Love. Men att bli känd över natt är inte lätt. I slutet av förra året ställde Walker in majoriteten av spelningarna på sin turné på grund av sin sociala ångest. Hon hintade också om att hon var klar med musiken för gott via sin Instagram.

Surf Philosophies - Bread Of The Mansion mixtape

Att skapa en mixtape (eller en spellista, nuförtiden) är en väldigt omtänksam gärning. Daniel från Surf Philosophies verkar tycka detsamma, och har skapat ett mixtape till oss som han kallar för Bread Of The Mansion. Det är en mix av samples, instrumentell musik från en tom inspelningsstudio och outtakes på låtar som hamnat mellan stolarna. 

Paul Weller - On Sunset

Det hade kunnat barka därhän. Ju äldre den en gång så så distinkta popeleganten blivit, desto mer har han velat visa mer eklektiska, experimenterade och alltför ofta kosmiska sidor av sig själv. Medan flummeriet har tagit allt större plats i hans musik har den blivit allt mindre angelägen. 

Och just så börjar det, med en låt som är ett sentimentalt samtal med - observera ”med”, inte ”om” - en discokula, och varningslamporna blinkar intensivt när låten halvvägs övergår från låt till friformigt ljudcollage.