Det känns rätt fånigt. Som om inte själva idén om ett nytt Black Flag-album 28 år senare vore tillräckligt avskräckande toppas osmakligheterna inte bara av ett skivomslag som kvalar in bland de fulaste någonsin. Dessutom präglas skivans tillkomst och release av skandaler och offentliga medlemsfighter, som förra veckan togs till sin spets när sångaren Ron Reyes hoppade av bandet.
Det är ingen förlust, direkt. Han är och förblir bandets tredje bästa sångare, och i den här nostalgiska återvändandet till hardcorerötterna är han ett nästan lika svagt kort som låtkvaliteten. Det finns förstås en del dynamik här och där - skam vore det annars med Greg Ginn som kapellmästare - men det är alldeles för få av skivans 22 låtar som gör något mer än vagt påminner om forna storverk. Det här kommer inte att generera några nytatuerade Black Flag-logos.
