Olga Crafoord Lundell vill bli pirrig av något annat än sitt inramade underliv på sin väns föräldrars vägg.
Vi bor i Cornelias föräldrars hus med pool och havsutsikt. Det som inte får hända händer. Jag sätter mig i en kalvskinnssoffa för 200 000 i blöt bikini. Soffan dekoreras med en avgjutning av mitt underliv. Jag får panik. Facetimar försäkringsbolag och släktingar. Cornelias mamma bara ler.
– Ingen fara, när du är berömd författare kan vi rama in fläcken, säger hon.
Vi har legat på stranden och läst Den unge Werthers lidanden, rökt Vogue-cigg och knutit Brigitte Bardot-inspirerade sjaletter. Ätit vongole, diskuterat Coldplays otrohetsavslöjande och enats om att otrohet på storbild är lite sexigt.
Med förlåtelsens mjuka fötter tassar vi nu över ylleheltäckningsmattan, ut på den kritvita stranden. Tylösand är Halmstads Kallis. Här trängs moderater som har studerat ekonomi i Jönköping och lyssnar på Ida-Lova. Vi ska ABSOLUT inte gå dit. Vi bryr oss ju om mänskliga rättigheter och socialpolitiska reformer. Det gör INTE dem.
Istället ligger vi på stranden och dämpar vår klimatångest genom att planera en tågresa till Marseille. Där ska vi äta ostron och se en aktivistisk konstutställning. Vi gör allt för konsten, säger vi. Vi blir väldigt fulla. Vi är ofantligt uttråkade. En av oss motarbetar tristessen genom att dyka naken i Halmstad kanal (40 centimeter djup), drar till sig manlig uppmärksamhet som alla klarar av att stå emot. Utom jag. Jag, som slösade bort min ungdom på att vara en rabiat feminist, faller som en fura. En man i skjorta lyfter plötsligt upp mig i sina starka armar, bär mig in i en taxi och rakt in på Tylösands after Beach.
Här bär alla vitt. Inte för att härma Kepler-paret, utan för att vitt är tidlöst. Linnebyxor och fladdriga kjolar. Alla är brunbrända och blonda. Liknar frågetecken när vi citerar romaner. På Tylösand går ingen på SSRI. Alla jobbar. Pratar om kul saker som hänt på sistone. De är socionomer, lärare, ekonomer, precis som sina föräldrar. Blir fulla och spyr ner de vita kläderna, men det gör ingenting, alla kan göra fel. Ingen behöver välja drink, det finns bara Red Bull-vodka. Vi rynkar på näsan åt mainstreammusiken men här finns solidaritet och en sorts jämlikhet, kanske mer autentisk än den söder om söder.
Jag och mitt mediokra politiska engagemang kan nog vara en social och politisk bromskloss. Jag påstar att jag vill ha ett jämlikt samhälle, men på ett språk som stöter bort. Bara tanken på att stå på barrikaderna bredvid till en sådan som jag får nog många att söka sig högerut. Jag förstår låginkomsttagare som inte röstar vänster. Jag gör verkligen det. Privilegierade människor är ofta värdelösa kompanjoner, de har sällan tillräckliga personliga incitament.
En ilning färdas längs min rygg. Kanske är det en större politisk gärning att skrika till Håkan Hellström i grupp än att ligga på stranden och diskutera Palestinakonflikten för femtioelfte gången, sippande på ännu ett glas rosé? Kanske bör jag ge upp vänsteridealen och ge plats åt de som behöver dem? Under tiden bör jag kanske öva på att vara del av en större gemenskap? Klä mig helvitt och skåla i Aperol Spritz till Håkan Hellström? (Är han inte det närmsta vi kan komma Per Albin Hansson?)
Jag är så trött på att vandra runt på det här jordklotet med individualismens tyngd på axlarna, medan skogarna brinner och barn skjuts. Det är som att min generation har fått helt fel redskap för att hantera framtidens utmaningar. Man måste kunna stå ut med tanken på att varken vara unik eller speciell.
Jag tittar djupt in i Cornelias oroliga ögon, tar tag i hennes händer och tvingar henne ut i folkvimlet. Vi hetsdricker tillräckligt många öl för att ge oss hän. Då blir vi också välkomnade med öppna armar. Vi har riktigt kul! En tjej med blond blowout-lugg blir min bästis för kvällen när vi båda kan rappen i Kom igen Lena utantill. Vi går på toaletten tillsammans. Hon berättar att hon precis har börjat gå på SSRI, men att det är hemligt. Jag lovar att inte säga något till någon.
När natten blir till gryning valsar vi hem längs strandremsan. Jag tittar ut över bukten… En vacker dag blir jag kanske pirrig av att tänka på gemenskap och fred på jorden, snarare än mitt inramade underliv på Cornelias föräldrars vägg?
Läs även: Olga Crafoord Lundell: "Jag kommer ligga på BB och undra varför mitt barn skriker"
