Finlands sak är vår

Marcus Svensson korsar Östersjön i ett försök att skapa grannsämja och förståelse.

Redan innan färjan passerat Vaxholm är det sjöblött i sommarvärmen. På Cinderellas akterdäck står en grovt byggd man i mörka pilotglasögon bakom ett mixerbord. Ur PA-systemet strömmar Mrs Robinson i lasertappning, tätt följt av en upptjackad Hotel California i chipmunkversion. Klockan är 15.30.



Sedan jag var en liten grabb på västkusten har jag vetat att stockholmare älskar att åka Finlandsfärja. På helger och lov, födelsedagar, studenten, mammas vecka och pappas vecka. Det finns alltid anledning att åka tur och retur till Helsingfors. Nu är det min tur och retur.
I ett försök att komma våra närmsta bundsförvanter vid en eventuell rysk invasion på livet, och täppa till det mentala Östersjöstora gapet mellan Sverige och Finland, är jag på väg till Helsingfors via Mariehamn. Första stoppet på detta korståg för grannsämja blir baren. Öl, vin och sprit, från samma varumärken som finns på vandrarhemmen i Laos, till förmånliga priser. Vanligtvis dricker jag enbart öl. Men eftersom det känns som att man har diplomatisk immunitet på sjön ropar jag in ett glas av deras finaste bubblor, och en GT. 


17.30 är färjan i utkanten av Stockholms skärgård. Antingen har skutan knappt styrfart, eller så är arkipelagen alldeles för stor. Hinner inte lista ut svaret. Jag är nämligen i baren igen. Den femte och sjätte enheten ska in. Discjockeyn är samma som tidigare, nu iklädd hawaiiskjorta. Han spelar Sak Noels magnum opus från 2011, Loca People. Många av resenärerna har redan en högre promillehalt än Ulf Kristersson är lång (1,69!). När hawaiiskjortan drar ner volymen innan droppet skrålas det för full finlandsspansk hals: "¡Johnny, la gente está muy loca! What the fuck?!"



Festen är igång. Stämningen höjs ytterligare med en snygg övergång till Aviciis Levels. Partajet blir kortlivat. Efter en timme är det tyst och öde på akterdäck. Vi har äntligen lämnat skärgården, kanske har dj:n slut på skjortor? Kanske sitter han i en livbåt och paddlar tillbaka till Stockholm? Förmodligen det senare. Cinderella stoltserar med hela fyra olika restauranger. Här finns nästan hundra olika smakupplevelser, men bara en matförgiftning. Krogen Melody serverar ”avslappnad casual food” med allt vad det innebär och inte innebär. Exakt vad Ocean Grill serverar får jag aldrig reda på. Mitt sällskap har en bordsbokning på à la carte-restaurangen Seaview Dining. Det finns inte mycket att säga om matupplevelsen, utöver att vi får vänta en timme på förräten. Vi fördriver tiden med att dricka kopiösa mängder alkohol och när jag reser mig undrar jag om det går storm på Östersjön.

Klockan är nu 21.30. Dags att utforska skutans nöjesutbud. Vi har lämnat Mariehamn bakom oss, resan mot Natos frontlinje har börjat. Våning 6 är barnens paradis. En man iklädd sjömansblus, röd scarf,vita chinos och matrosmössa försöker stå på en pilatesboll. En kvinna i liknande outfit blåser ballongdjur och balansera tallrikar på pinnar. Kul för barnen, ögongodis för mammor och pappor. Här har Viking Line verkligen lyckats.
Trots det lämnar jag barnens hänförda blickar och de vuxnas dregglande munnar och beger mig en våning upp. Sveriges damlandslag i fotboll spelar EM-match mot Polen och Cinderella visar spektaklet i karaokebaren, utan att pausa karaoken. Ett resultat av en helt korrekt målgruppsanalys. I stort sett hela baren intresserar sig mer för kvinnan som skriksjunger The Rasmus In the shadows än fotbollen. Det är ju en toppenlåt, så vem kan klandra dem?

Jag minns plötsligt resans mål, att förstå vårt allierade grannfolk, och gör mitt bästa för att skråla med när gubben näst på tur tolkar melankolisk finsk tango (icke att förväxla med den populära gladlynta finska tangon, reds. anm). För att röja eventuella tvivel om att Finlands sak är vår beslutar jag mig för att stimulera statskassan. Jag köper en långburk Lonkero, spetsar den med en extra shot gin och börjar leta efter riktig underhållning. För mig att färjor intimt förknippade med enarmade banditer och hasardspel. Jag hade hoppats på ett kasino, några black jack-bord eller åtminstone en grodjakt där jag kunde avlossa sparbössan. Tyvärr hittar jag bara spelautomater från blufföretaget PAF. Inget hoppande mellan näckrosblad för att komma undan krokodilen. Ingen fysisk banditarm att dra i. Bara tråkiga frukter på en pekskärm. Pengarna tar slut, det gör även den otroligt starka groggen och mitt tålamod.

Klockan är 00.00.
På karaokebarens scen står den kände färjeunderhållaren Kriss Conte, med sin gitarr och trummaskin.
– You name your favourite guitar players and I will play them, säger han till de fyra personerna som återstår av publiken.
– Kirk Hammet! vrålar en muskulös man i alldeles för tajt skjorta och för många järn under västen.

Den kände färjeunderhållaren Kriss Conte spelar introt till Nothing Else Matters. ”Get that bag, Kriss” tänker jag och lämnar karaokebaren för gott.
De senaste åtta timmarna har jag inte haft många meningsfulla utbyten med våra bundsförvanter, och nästan ingenting tyder på att detta kommer förändras under de åtta timmarna som är kvar till Helsingfors. Jag går ut på däck för att begrunda misslyckandet.

Där står mitt resesällskap med två, för mig, okända grabbar. Vi kan kalla dem Pekka och Heino. Debatterar de Hegels syn på tankens utveckling, reciterar de Euripedes Medea eller diskuterar de måhända Sjostakovitjs sjunde symfoni? Nej. Klockan är 01.10 och de redogör för sina livs samlade drogupplevelser. Den ena har tagit alla, den andra inga.
Där, med blodmånen på horisonten som kuliss, kastar jag in handduken. Jag har druckit cirka 20 enheter sedan vi lättade ankar. Hyttens trånga säng och torra luft hägrar. Jag har lärt mig nästan ingenting om våra bröder i öst. Det enda jag vet är att stockholmare älskar att åka finlandsfärja. Nothing else matters.