Prestationsångesten som torde uppstå när man får uppdraget att remixa världens kanske mest experimentella och lyhörda popartister avundas jag icke. Björks låtar har ju nästan alltid låtit som remixer av sig själva. Det krävs således minst lika egensinnade kandidater för jobbet som råvarans skapare själv. Och visst, där finns de, lika mycket konstnärer som hantverkare. Självskrivna anställningar är Matthew Herbert och Alva Noto (som remixat Björk tidigare). Mer pricksäkert är närvaron av Death Grips och årets stora producentgenombrott Hudson Mohawke. Men kronan i verket är utan tvekan Omar Souleyman. Den arabiska farbrorn har gjort två, ska vi kalla det, “live-remixer” varav Crystalline fullständigt kör över Björk men samtidigt fungerar som den optimala “duetten”.
Förra årets stora remixsensation var såklart Radioheads uppsamling av alla relevanta producenter och dj:s i remixalbumet TKOL Remix 1234567. Bastards når inte riktigt fram till ett sådant starkt startfält. Mycket på grund av den konstiga idén att ungefär hälften av de medverkande producenterna behandlar två olika låtar och inte bara en. Men det egentligt viktiga att betona i den här jämförelsen är att både Björk och Radiohead, två av musikvärldens mest experimentuppmuntrande fenomen, känner ansvaret och får lusten att ge ut så här pass ambitiösa remixsamlingar. Jag vill tro att det har att göra med idén om att ingen musik är ändlig. Att en låt aldrig blir färdig utan ständigt är en process.
