När Björk slog igenom som soloartist var det lätt att älska hennes originella person och musik. I en stereotyp musikbransch var hon exotisk som få. Idag är vi rätt många som inte står ut längre. Maken till självcentrerad artist har musikvärlden sällan skådat. Egotrippen blev direkt olustig när hon "spelade sig själv" i Lars von Triers [I]Dancer in the Dark[/I]. Jag gick inte ens och såg den filmen, det räckte att i trailern se henne sjunga och dansa som Björk.
Vi kan ge henne alla props i världen för att hon går sin egen väg, men det är dags att plocka ner hennes megapretentiösa flumpop på jorden. På [I]Vespertine[/I] fortsätter Björk med det hon alltid har gjort, viskar fram sina stora känslor på karakteristisk islängelska, och den här gången låter det ibland riktigt vämjeligt. Att en av hennes nya samarbetspartners heter Matthew Herbert är en förmildrande omständighet om någon, för på sina ställen är det en njutbar resa, rent musikaliskt.
Att barfotaprinsessan inte är på väg att bryta ny mark med [I]Vespertine[/I] är säkert. Vad hon vill säga är däremot mer svårdefinierat; då Debut var en rak och enkel historia och Post en logisk fortsättning, så har det därefter bara blivit krångligare att heta Björk. Albumtiteln [I]Vespertine[/I] omfattar bland annat orden botanik, zoologi samt astronomi och varför är jag inte förvånad när pressreleasen ger följande beskrivning av titeln: "a flower opening in the evening, an animal that becomes active after sunset, evening prayer". [I]Vespertine[/I] jämförs bäst med Jodie Fosters rymdresa i sci-fi/new-age-rullen [I]Kontakt[/I] - en oändlig resa in i en människas sinnesstämning.
Skivbolag:
Artist:
