“Skitungen från Kanal 5” har lyckats fånga folkets såväl som kulturskäggens hjärtan. En pers i sig och det måste sägas.
Benjamin Ingrosso lämnar ett enastående musikår bakom sig och där bland också sin medverkan i TV4s Så mycket bättre. Programmet där han genom att prata (och avbryta alldeles för mycket) lyckades genuint leverera hela sig själv. Han vann oklanderligt över alla tvekare.
I Benjamin Ingrossos huvud spelar en ständig symfoniorkester, samtidigt som ett svettigt dansgolv dansar och en broadwaymusikal pågår. Nu är artisten aktuell med albumet En gång i tiden. En dansvänlig platta med tydliga influenser från några av musiksveriges klassiska ikoner, á la Orup och Ted Gärdestad.
Samtidigt som musiken är extravagant och storartad är texterna avskalade och enkla att komma ihåg. Se men inte röra tar en tillbaka till discoeran och schlagern samtidigt som elgitarren i Vad skulle hända om vi försvann vaggar in oss i ren 90-talssoul. På plattan hittar vi också stjärnans tolkningar av Silvana Imams Tänd alla ljus och Lisa Nilssons Långsamt farväl. Den ena storstilad och klubbvänlig, den andra rörande och kraftfull.
Om Benjamin Ingrosso någon gång skulle gå på en arbetsintervju hade En gång i tiden varit hans personliga brev. Det är ett hopplock av alla hans färdigheter och en representation av hans mångsidiga talang. Tyvärr gör det också att den röda tråden blir svår att urskilja. På det sättet blir det ett album i dubbel bemärkelse, där låtarna blir till nostalgiska bilder och minnen för den ena, men som för en annan riskerar att bli totalt intetsägande.
