Beck

Jag har aldrig riktigt haft någon relation till Beck. Jag har tänkt på honom som en tossig entertainer av blygsam längd, som kompenserar den med långa rockar och experimentella skivor, med låtar som innehåller många x, z och förkortningar ([I]sexx laws 4-ever[/I]). Han är själva definitionen av camp och hans Loser var argumentet någon på MTV behövde för att lansera sin idé om ett program som hette Alternative Nation. Sedan dess har det stått i deras programstadgar att de måste spela den minst tre gånger per sändning, men gärna mer. Allt har sin förklaring. Samtidigt har han fascinerat mig - han är uppenbart inte helt ointelligent och verkar ha ett sympatiskt förhållande till estetik (han visade upp sina snyggaste album i Vanity Fair och de var jättesnygga). Dessutom har han gjort en sport av att tänja på sina egna och andras gränser, gjort vad som fallit honom in och kommit undan med någon slags heder i behåll. Men han är kult och det är ju alltid besvärligt. När ett illasinnat rykte nådde mig får nåt halvår sedan, att skivbolaget inte ville släppa hans skiva för att den var så obegripligt dålig (observera att jag inte har en aning om sanningshalten i detta rykte) så dök ett ord upp i mitt huvud: country! Det måste vara country. Min nästa tanke, som jag burit med mig sedan dess är att Beck är ett missförstått geni och att skivan givetvis kommer vara helt fantastisk. Facit-time. Det är en country-skiva. Allt som var tossigt, långrockat, experimentellt, x eller z-stavat, förkortat, camp eller konspiratoriskt med Beck är borta. Bortblåst. Putz. Weg. Hans Princeskivor har hamnat i en glad skivbörsback och en annan minst lika glad skivbörsback har blivit av med sina gamla Chris Isaak-skivor. Beck har skrivit tolv sävliga ballader. De levereras med allvarsam röst - falsett är helt uteslutet - och minst en av dem ska vara skriven till hans dåvarande flickvän Winona Ryder. Lost Cause heter den och är ungefär lika upplyftande som det låter. En sak måste man ge Sea Change - den är det mest mystiska han någonsin har släppt ifrån sig och den är det genom att vara fullständigt, på gränsen till dåraktigt, normal. Här finns inte ens några sitarer. Lite akustiskt gitarr, en pedal-steel här och där. Lite sång, Lite gitarr, Lite reverb. Lite diskreta trummor, Lite luftig produktion, Lite stråkar - men ingenting konstigt. Väldigt konstigt. Faktum är att jag inte ens kan utröna om den är bra eller dålig. Den har en given plats på businessloungen på Arlanda, när 22.20-flyget är föresenat till 03.25 och bättre soundtrack att stirra i taket till går nog inte att uppbringa. Men hur han ska turnera på den eller vad man gör med den annars är höljt i dunkel. Tills jag löser geni-eller-nyfrälst-gåtan så är det väl bara spela med, göra OK-tecknet och le Lite perplext.