, vars spontana infall gjorde den skivan extremt ojämn. Här är låtmaterial och ljud av betydligt jämnare kvalitet. Men det betyder inte att Bear Quartet har blivit lättillgängliga. Vokalt och instrumentalt i en ganska jämn fördelning, men när låtarnas titlar inte presenteras i ordning någonstans på konvolutet tvingas vi famla oss fram bland de malande, långsamma och monotona gitarrer som dominerar skivan. Den avvaktande Trust Island
, där Mattias Alkberg gång på gång sjunger "Luleå Kil och Helsingborg" ger oss ledtrådar om vilket ljud Bear Quartet har velat bygga den här gången. Och det har inget med Ny Våg att göra. Om inget annat så avslöjar Tuna
förebilderna. Över gitarrers malande återvänder Alexandra Dahlström till landsortshålan för att läsa en vardagsnovell. "Deras liv är en finsk tango, men det brukade vara punkrock.", förklarar hon i Bear Quartets egen Murder Mystery
, och Sterling Morrisons ande svävar över förstärkarna. Även instrumentala 10.20.100
, ett ljudexperiment på gitarr och trummor som efter två minuter blir en evighetslång malande Velvet Underground-drone är för övertydlig för att Bear Quartet ska kunna hävda oberoende. Men på några ställen frigör sig Bear Quartet från arvet efter New York 1968. Number
är en löjligt stark poplåt, en sådan sorgsen sak som Bear Quartet verkar kunna haspla ur sig i sömnen, och när Mattias Alkberg efter halva Super Confidence
plötsligt går över från engelska till svenska för att släppa fram mygg, syrener och älven skryter jag vitt och brett om att mina svärföräldrar kommer från Luleå.
