"I was flawless today!" skriker en svettig kille i mössa inne från logen efter sin spelning på Göta Källare den 15 september. Fyra
gånger hade han tagit om [I]What Is It Now[/I]. Två gånger för att
bandet var orepade och två gånger för att han var så satans
nöjd med den när den satt.
Sången handlar om hans nyfödda son och under spelningen
dök hela familjen upp, även om han den här gången valde att
inte låta fotografiet vandra runt i (den nu större) publiken.
Sedan sist har hans mössa hunnit bli stulen, med stort pådrag efterlyst och återlämnad.
Han har räddat Joan Collins från en för tidig Häägendazsdöd och eskorterat henne till en smokingmiddag.
Han har spelat in Dexy's Midnight Runners [I]Come on Eileen[/I]
för att den är så bra.
Alla de sakerna - och trivialare saker som att han väljer en
i publiken som han spänner blicken i eller envisas med att
skänka bort sina munspel - spelar roll. Tillsammans med frieriet
i [I]You Were Right[/I], det slicka soulintrot i [I]All Possibilities[/I]
och det nästan helt unika i varenda text och melodi han
släpper ifrån sig är de Badly Drawn Boy. Och gör att textraden:
"Woman I'll make you a girl" följd av en nästan Rob Loweskt 80-talsvass elgitarrslinga bara gör titelspåret ännu
bättre. Gör att Goughs röst, som sjunger som om den pratar
- alltså inte pratsång men en anspråkslös, okonstlad sång,
med en röd Marlboro i tankarna - låter som den bästa av alla.
Det är på grund av dem som Tolkien-fans inte har ensamrätt på att ha "egna universum".
För en smårund kille från Manchester har byggt upp ett
långt angelägnare alternativ. En värld där hans hang-up på
Springsteen - som gör hans knäppa låtar sällsynt fyllda till
bredden - efter ett enda besök är lika viktig och logisk som den han har på Spector. Det gör i sin tur hans knäppa låtar stora och med ett eko av julafton och bjällerklang.
En värld där [I]How[/I] bara kan vara en ballad till hälften för sen
blir det för bråttom att få saker sagda.
Om hans [I]Come on Eileen[/I] sen inte blev så spännande
eller att [I]Using Our Feet[/I] bara är vulgärfunkig spelar väl ingen
roll. I Badly Drawn Boys fall handlar det om att inte kunna
vänja sig vid lyxen. Måste ta för sig, måste prova, måste ta om
en låt bara för att jag kan.
Måste inte vara felfri.