Det kom nyligen till min kännedom att det finns folk som hyr tre filmer på en kväll, för att sedan snabbspola sig igenom dem. Detta gör man tydligen för att: 1. hinna se fler filmer, samt 2. skippa de "tråkiga" sekvenserna i filmen. Det gör mig nästan lika förbryllad som folk som fuskar i patiens eller uppger att de väger tio kilo mindre än de gör till bungy jump-instruktören.
The Avalanches gör mig ännu mer förbryllad. I deras fall handlar det inte om att snabbspola sig igenom ett par tre actionfilmer, utan att de glatt låter fast forward-knappen guida oss igenom så gott som hela filmhistorien. Samtidigt som de rastlöst flippar sig igenom en ganska seriös skivsamling. Resultatet är LPn [I]Since I Left You[/I], som är betydligt smartare än att ljuga för extreme sports-personalen, men minst lika bisarr.
Själva lyssningen är som stödorden från en termin i film- och musikvetenskap, antecknade ovanpå noterna till ett väldigt fritt jazz-stycke. Rätt konstig, alltså. Titelsången är redan så klassisk som få poplåtar blivit. Det är inte alls svårt att räkna ut att Avalanches gillar popmusik - definitivt St. Etienne, svartvita filmer, 60-talet, jazz och Frankrike. Det råder ingen tvekan om att den seriösa skivsamlingen de tar sig an är deras egen. Deras älskling. Faktum är att jag tror att [I]Since I Left You[/I] är både personligare, mer blottande - och förstås skojigare - än merparten av förra årets sång-och-gitarr-insatser tillsammans. Varje litet ljud som hörs på skivan - och de hörs hela tiden för det är aldrig, aldrig tyst - är speciellt utvalt för att vi ska få höra det, för att Avalanches själva vill lyssna på det eller i alla fall för att just det ljudet passade in just då, i precis det sammanhanget.
När skivan närmar sig sitt slut är jag helt matt. Fast på ett ganska bra sätt. Och stänger man ögonen så syns små filmsekvenser - säkert minst 30 stycken - flimra förbi framför ögonen, innan pickupen sträcker på sig, skivan stannar upp och det blir tyst igen. Nästan lite skrämmande tyst, faktiskt.
Skivbolag:
Artist:
