Det brummande ljudet från kylskåpet fick fasas ut i mixern. Så kan det bli när en skiva spelas in på 23 kvadratmeter, varav viss sång direkt genom datorns egna mikrofon. Lofi-soundet tar uttryck i burkiga instrument och ord som ibland är svåra att urskilja. Egentligen kanske det skramliga soundet skulle förstärka skildringen av svärta och trasig verklighet. Men istället lämnar den mig undrande kring om skivan är färdig eller inte.
Rosor och popcorn handlar om att våga “lägga ned sina vapen” för att fullt ut kunna acceptera sig själv, men också ta in andra på samma villkor. Något som skildras ganska bokstavligen i Vapen - den enda låten Mirpour inte producerat helt själv, utan med stallkamraten Johan Tilli. Under hela skivan är meningarna enkla, uppriktiga och stundtals absurda, som i Det spelar ingen roll och Jag gillar dig på farsi. Det är nog det som uppskattar mest med skivan. Det är lite som att klä in sina värsta rädslor i roliga kläder, allt för att våga möta dem lite enklare. Sången är trevande och försiktig, och tydligen inspelad på första tagningen. Men vetskapen om det gjorde istället det motsatta för min del, eftersom det mer bekräftade min känsla av att skivan känns obearbetad. Är det meningen att sådant ska vara coolt? Om man inte är Adele eller Janis Joplin det vill säga. Jag vet inte.
Det jag vet är att Rosor och popcorn är fin, lite finare efter varje lyssning. Men i sin helhet är den svår att greppa och kombinationen av rosor och popcorn förblir istället en nödlösning för dem som uppenbarligen glömde göra slut innan Alla hjärtans dag.
