”Gamla gubbar inom musiken sitter här och gör dig besviken”. Areskog & Bergqvist låter redan inledningsvis en fabriksarbetare avfärda dem kategoriskt i texten till någon-slags-programförklarande Sjunger och svär. Delvis stämmer det, för Mattias Areskog och Markus Bergqvist är veteraner som normalt brukar spela bas respektive trummor tillsammans eller separat i Friska Viljor, Consequences och Brothers of End, eller bakom Marit Bergman och Anna Ternheim.
Att rytmerna på deras gemensamma projekt Slutstationen är exemplariska är med andra ord inte alls förvånande. Men att melodierna skulle hålla samma klass borde inte vara lika självklart, eller att arrangemangen genomgående skulle vara fantastiskt eleganta och luftiga även i de fall där de väsnas och bullrar.
De allvarsamma texterna är fulla av människoöden, en del mörka och vardagstragiska och några hoppfulla, och de är berättade med en värme och närhet som skvallrar om att Mattias Areskog är journalist i det civila. Han sjunger dessutom med en känslig vekhet som påminner om Ulf Sturesons eller John Holms - men med synthar - i Slå dig fri och i mjukt trasiga Hej lilla vän, som är skivans bästa låt. Markus Bergqvists röst är också utmärkt, och gör att låtar som Håller tillbaks låter som Olle Ljungström med Nationalteatern som kompband (och i låtar som Tjacket kanske också som textförfattare).
Måhända känner de sig som gamla gubbar. Men på Areskog & Bergqvists förträffliga debutalbum kan verkligen ingen bli besviken.
