Inget blottar människans mörker som en prestigefylld antik sporttävling.
Det var länge sedan jag exalterades över sport på tv. När jag var mindre var det något man tittade på medan man åt rostade mackor med smält ost efter skolan, innan gitarrer och kronisk melankoli tog över mitt liv. Jag har ändå alltid haft en grej för atletiska män. Troligtvis ett arv från min friluftstillvända mamma, som värderar långfärdsskridskoåkare lite högre än andra människor. Inget hon sagt rakt ut, men det är grejen med arv, man formas mest av det som aldrig sägs.
Likt en boomerang vände vintersporten så en dag tillbaka in i mitt liv. I form av en förtidspensionerad extremskidåkare till sambo. En bonus-svärfar som kommenterar idrott på tv. En äkta svärfar som själv tävlat på skidor. Vägarna som ledde till OS i Milano Cortina var fler än någonsin. Jag bestämde mig för att ge det en ny chans.
Det var förvånansvärt lätt att börja älska vintersport. Inte nödvändigtvis för det som hände på banan, utan för det som hände bredvid den. Min aptit på galenskap, och det mörker enbart ett prestigefyllt grekiskt tävlingsevenemang kan locka fram hos människor, skulle visa sig vara en fantastisk match.
Redan innan elden nått San Siro-stadion briserade den första skandalen: cyklisten Marco Fertonani, tidigare dopingavstängd, fick äran att bära Italiens fackla. Något som fick Silvio Fauner, femfaldig – odopad – OS-medaljör, att se rött.
”En enorm förolämpning”, sade han till tidningen Gazzetta dello Sport.
Ett djärvt drag av värdlandet, som snabbt brassade ifrån ännu mer i grenen flest klavertramp, när public service-chefen Paolo Petrecca under invigningsceremonin inte kunde låta bli att kalla de spanska idrottarna för ”sexiga”.
Jag var investerad. Får det verkligen gå till så här på ett OS?
Ett par veckor senare konstaterar jag att svaret på den frågan alltid verkar vara: ja.
Mitt sportsliga engagemang under tävlingen, har inte nått hela vägen fram. Inte för att jag inte har velat. Det har helt enkelt inte funnits tid. Varje gång jag försökt sätta mig in i startteknik eller laguppställningar har min uppmärksamhet nämligen kapats av ny, häpnadsväckande, information. Så jag vet tyvärr inte vilka distanser Frida Karlsson vann guld på. Men jag vet att två sydkoreanska skidåkare diskades efter att ha vallat sina skidor med flour. Jag vet hur det kändes när jag läste att Finlands backhoppningstränare skickades hem efter en “alkoholrelaterad incident”. Bekant. Att svenska curlingbossen Isabella Wranå behärskar hela Lush life-dansen, och inte ryggar för tillfälle att utföra den. Att norska backhoppare, "kanske", experimenterat med otillåtna penisinjektioner för att hoppa längre. Och extra sulor för att hoppa längre. Klippt av byxbenen på spandexdressen, för att ja – you get it.
Är det inte enklare att bara träna lite mer? tänkte jag medan jag tuggade i mig locket på en semla.
Men ingen tandkrämsvalla eller finskt fylleri kan mäta sig med den härdsmälta våra grannar i väst levererat. Jag är varken skadeglad eller förespråkar otrohet, men det gör något med humöret att regelbundet bevittna en så stabil och hög nivå av norskt haveri. När Sturla Holm Lägreid förvandlade NRK:s intervju till ett livestreamat biktbås om sina monogamiproblem var jag ett tag övertygad om att kontorsstolen förvandlats till en hundra år gammal velourfåtölj stoppad av maktmissbruk. Det var omöjligt att avgöra om jag tittade på SVT Play eller Gustav Lindhs uppsättning av Hamlet på Dramaten.
Jag inser att jag fördomsfullt tänkt på elittrottare som emotionellt avstängda, en tankevurpa när någon lagt hela sitt liv på sin kropp. Jag hade fel. Ingenting är större än känslor. Allra minst för OS-medaljörer.
