Amber Mark debuterade 2017 och har sedan dess släppt två EP:s och en mängd singlar, där hon rört sig mellan ett flertal olika genrer. Nu är stunden äntligen kommen för ett debutalbum. Tanken var som för många andra att det skulle släppas 2020. Att hon haft så mycket tid att fortsätta addera och ändra är i detta fall tyvärr inget positivt.
Trots att Mark släppt så mycket musik som hon gjort är det tydligt att det här albumet är hennes livsverk. Hon har också själv varit med och producerat flera av låtarna. Hennes tidigare produktioner har varit avskalade ljudlandskap och rytmiskt fokuserade, utforskande och råa.
Här är varenda låt harmoniskt utsmyckad in absurdum, vilket ger en överjobbad produktion som tyvärr blir generiskt smörig och saknar balans. Produktionsvalen tar lika stor plats som Mark själv. Det är som att de hittat en snygg schablon och sen använt den överallt, vilket slätar ut all färg och variation till en friktionsfri massa. Det fastnar halvvägs mellan olika genrer.
Musiken bygger på en slags “call and respons”-uppbyggnad likt Gospel-musik, med en ledande röst och en svarande kör. Här har man dessutom använt sig av många lager sång samtidigt som vokala och melodiska utsvävningar, vilket lämnar få andrum. De improvisatoriska inslagen tillsammans med repetitiv text blir tjatiga snarare än spontana eller lekfulla.
Albumet är också hela 17 spår långt. Inget album behöver vara så långt, särskilt när många av låtarna är alldeles för långa för att aldrig komma till poängen. Riktigt vacker är den sista låten, Event Horizon, som blir ett svalkande outro efter det fullproppade albumet. Här får Marks röst bära musiken som den bör.
Med det sagt är Three Dimensions Deep ett välgjort album, men med för mycket av det goda. Ett tydligt exempel på att det är bra att veta när det är dags att backa och lägga ned penseln.
