Algiers - There Is No Year

Tina Rosenfink 00:00 18 Jan 2020

På pappret är Algiers ett band för mig. I sitt pressmeddelande beskriver de inspirationen till skivan There Is No Year som brittisk post-punk, David Bowies tid i Berlin och apokalypsen. Det sistnämnda kittlar såklart mitt intresse mest. Men mina förväntningar på There is no Year krossas så fort jag sätter på skivan, eftersom jag hör väldigt lite av det jag tycker om.

Musiken ligger snarare i ett landskap mellan elektronisk R&B och gubbrock. Du kanske undrar hur de två genren funkar tillsammans? They don’t. Algiers gör ett försök till att vara sexiga, mystiska och oroade över framtiden men det faller platt. 

Ambitionen var nog att göra ett samhällsanalytisk album som kommenterar bandets samtid. De jämför dagens USA med sjukdomar och spökhistorier, och jag kan inte låta bli att tänka att de varit så imponerade av sin egen reflektion att de glömde bort att tänka på hur det låter för oss som lyssnar. 

 
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Heat - H.E.A.T. II

Efter 2017 års vattendelare Into the Great Unknown, som var ett uppfriskande initiativ av en mer modernt pop-orienterad aor, går Heat tillbaka på H.E.A.T. II till ett sound som har mer gemensamt med deras mer traditionella grund. Det är inte förvånande.

Greg Dulli — Random Desire

Den där förmågan att genom kombinationen av öronbedövande gitarrmangel och medryckande soulgroove åstadkomma en känslostormande passion har sällan svikit Greg Dulli. Sedan Afghan Whigs första inspelningar har den burit under tre årtionden med det bandet och någon gång ihop med Mark Lanegan som The Twilight Singers. Bara på Afghan Whigs senaste album, det andra efter återföreningen 2012 gick det rutin i receptet, och kanske berodde det på att återföreningen mer var Dullis sätt att betala tillbaka till sämre bemedlade bandmedlemmar än hans eget behov? 

The Night Flight Orchestra - Aeromantic

Denna nostalgiska konstellation är redan inne på sitt femte album och lyckas, som vanligt, med konststycket att kombinera en hög utgivningstakt med en enastående kvalitativ nivå. 

Med Soilwork-sångaren Björn Strid i spetsen fortsätter gruppen på sitt hedervärda uppdrag att sprida rock (och pop) sprungen ur 80-talets tidiga år. Generellt sett är detta den äldre skolans aor som dock har ett närmre förhållande med Abbas teatraliska melodiarrangemang samt en ådra av disco (och nyanser av schlager!).