På pappret är Algiers ett band för mig. I sitt pressmeddelande beskriver de inspirationen till skivan There Is No Year som brittisk post-punk, David Bowies tid i Berlin och apokalypsen. Det sistnämnda kittlar såklart mitt intresse mest. Men mina förväntningar på There is no Year krossas så fort jag sätter på skivan, eftersom jag hör väldigt lite av det jag tycker om.
Musiken ligger snarare i ett landskap mellan elektronisk R&B och gubbrock. Du kanske undrar hur de två genren funkar tillsammans? They don’t. Algiers gör ett försök till att vara sexiga, mystiska och oroade över framtiden men det faller platt.
Ambitionen var nog att göra ett samhällsanalytisk album som kommenterar bandets samtid. De jämför dagens USA med sjukdomar och spökhistorier, och jag kan inte låta bli att tänka att de varit så imponerade av sin egen reflektion att de glömde bort att tänka på hur det låter för oss som lyssnar.
