Los Angeles-artisten Alex Izenbergs debutskiva är både gammal och ny. Det gamla är revypianot, de klassiska stråkarna, psykpopen och arrangemangen som liknar soundtracket till en gammal Sherlock Holmes-film eller något som utspelar sig under andra världskriget och innehåller både drama och romans. Det nya är hur allting är sammanpusslat till en helhet som känns överraskande intressant, aktuell och egen.
Det är en emellanåt ganska märklig skiva, där låtarna är att betrakta mer som konstverk än lämpliga för nöjeslyssning med sina tvära kast, experimentella partier och hackiga sångstil. Men när den kulminerat i potpurri, kommer plötsligt den nästan helt vanliga balladen Changes med sina stämmor och fingerspelsgitarrer, följd av To Move On som låter som om Beatles skrivit en låt ihop med Queen, och lite senare valsen The Moon som påminner om Elliott Smith. Och på samma vis fortsätter det. Så fort man känner sig trygg och säker vänder det igen. Det är oväntat kul.
