"Kanske är det dags för tjejer på skrivarskolor att sluta prata om hur snygga och smala de är och killar att sluta skriva om att de kanske är bisexuella?", skriver Maria Müllern-Aspegren.
Det litterära Sveriges företrädare har länge tagit sig själva på för stort allvar. När det ska pratas finkultur i Babel är det stoneface som gäller. Poesiuppläsningar är inte heller något att fucking skratta åt. Under minglet efteråt aktar man sig för att byta stödjeben för högljutt, man vill ju inte att tjejen som läste dikten om ätstörningar ska rasa ihop i en liten hög på jordgolvet och fasta under sitt manuspapper.
Ja, jordgolvet. Poesiuppläsningar sker alltid i rum utan fönster och nödutgångar, som om vi vore den första dödshemliga kristna församlingen i Rom. Uppläsningen är andakten. Skurups skrivarlinje gör försök med att hålla uppläsningen utomhus, vilket mest för tankarna till världens deppigaste studentmottagning.
Ibland försöker arrangörerna och poeterna lätta upp stämningen. Typ genom att köra preformance mellan dikterna, sätta lite glitter i skägget eller placera en senapsflaska på huvudet (ta av den, du ser inte längre ut). En annan som försökt sprida lite god stämning i litteratur-Sverige är upphovsmakaren till masteruppsatsen Hornsgatan Lore, om de inofficiella namnen på sunkbarerna på Söder. Den dyker upp på Twitter med jämna mellanrum, ihop med uppmaningar om att inkludera den svensk kulturkanon. Men återigen, bara för att alla gäster på Babel knäpper alla sina skjortknappar är inte snärtiga repliker om Sleven (7-Eleven) vägen framåt.
Man kan också göra motstånd mot kultureliten och försöka läsa det allmogen gillar för tillfället. Tyvärr består den litteraturen ofta av böcker som I mitt rosa rum, en helt sinnessjukt normal diktbok om en tjej på Nacka gymnasium som är ihop med en lite "strulig" kille. Hela grejen gör det svårt för mig att veta vem man ska liera sig med. Man kan sannerligen inte vinna. Rader som ”rasten börjar / rasten tar slut. Mamma och Pappa bråkar alltid / aldrig Mormor och Morfar” ger mig plötslig lust att gå på ännu en uppläsning. Galenskap.
Kanske är det dags att ändra på sättet vi presenterar litteratur och text? Kanske är det dags att vara lite chill? Kanske är det dags för alla att lägga av med att vara kulturellt katolska (Ni trodde att jag hade glömt den lilla fasen, eller hur?). Kanske är det dags för tjejer på skrivarskolor att sluta prata om hur snygga och smala de är och killar att sluta skriva om att de kanske är bisexuella? Kanske är det dags för mig att sluta? Om det inte kommer någon nästa veckas subkultur, så har ni svaret här. Jag har blivit lönnmördad av Big-Lit. För det fria ordets skull.
